Talman Andreas Norlén hade lovat att föreslå antingen Stefan Löfven (S) eller Ulf Kristersson (M), såvida inte Löfven hade goda skäl att begära mer tid för att samla sitt stöd. Det slutade med att Löfven ändå tog platsen på dagordningen. Det är honom riksdagen röstar om på onsdag.
Just nu är situationen onekligen till Löfvens fördel. Men marginalerna är små. Om någon i Löfvens tilltänkta stöd i form av S, V, MP och C bestämmer sig för att rösta nej blir det inget. Och även om S-ledaren blir ny statsminister, igen, är det osäkert om han kan få igenom sin budget i höst. För den omröstningen i riksdagen gäller strängare regler än vid statsministeromröstningen, i vilken kandidaten inte får ha en majoritet emot sig.
Allt detta går i linje med det som blivit något av Löfvens signum, nämligen att skjuta problemen på framtiden. Kanske lyckas han lösa budgetfrågan. Men förutsättningarna visar hur skilda åsikter hans regeringsunderlag har.
Januariöverenskommelsen är död efter att L lämnat. Men nu finns ett nytt avtal mellan Centerpartiet och det som lär bli den nya regeringen. C kräver då bland annat reformer för stärkt äganderätt inom strandskyddet och skogen, men kommer inte att vara med och förhandla regeringens budget om V också är med. Dessutom meddelade MP, innan C-beskedet i statsministerfrågan annonserades, att partiet motsätter sig Centerns sakpolitiska krav, och kallar det att ”förhandla bort skydd av naturen och allemansrätten” (SvD 5/7).
Att MP säger nej till C-kraven verkar dock inte göra någon skillnad för stunden. Men det illustrerar lika tydligt som någonsin vilka sakpolitiska motsättningar som finns mellan de två miljöprofilerade partierna. Medan C förstår att brukande av skog och stränder går hand i hand med omsorg om naturen vänder sig MP tvärtemot det sambandet. Tänk vilka reformer för miljö och äganderätt som C hade kunnat få igenom med andra partier som uppskattar privat ägande.
Ironiskt nog är flera av Centerns krav för att stötta Löfven i princip desamma som Moderaterna självmant erbjöd att genomföra i utbyte mot stöd från just C. Men regeringsfrågan fortsätter uppenbarligen att gå före all världens sakpolitik. Situationen med partier och politiker som tycker lika om mycket men ändå står på olika sidor i regeringsfrågan har nu blivit ännu mer absurd. Enligt uppgifter till SvD (5/7) övervägde flera liberala riksdagsledamöter om de skulle bryta partilinjen och rösta till Löfvens fördel. Liknande protester, fast åt andra hållet, finns inom C. Om regeringsfrågan tas bort hade alla dessa personer kunnat sträva åt samma håll. I stället fortsätter diskussionen med SD i centrum.
Om Löfven blir vald till statsminister gör han klokt i att börja det svåra budgetarbetet direkt. Om alla håller vad de lovat blir det närmast omöjligt att få igenom en budget i höst. Och om Löfven håller vad han har lovat kommer han i så fall att avgå självmant.