Den 11 januari 2019 tillkännagav Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet ett utkast till ett sakpolitiskt avtal. I 73-punkter dikterades mycket av den politik som den rödgröna regeringen ska driva, i utbyte mot de två tidigare Allianspartiernas stöd.
En av de viktigaste orsakerna till överenskommelsens tillkomst var att minimera Sverigedemokraternas inflytande. ”Den lösning som var alternativet till januariavtalet hade inneburit att SD:s röster skulle ha avgjort varje budget och andra viktiga riksdagsbeslut”, skriver Centerpartiets vikarierande partiledare Anders W Jonsson i en hyllningstext till jöken inför ettårsdagen (DN Debatt 10/1). Fast avtalet lär egentligen ha rakt motsatt effekt över tid.
Genom jöken har det etablerats en metod för att samarbeta med SD. Januariöverenskommelsen har en helt sakpolitisk inriktning, som gör att ideologiska skiljelinjer läggs åt sidan. Politiken antar i stället formen av en ren marknad, där det köpslås över alla partigränser. Om Liberalerna får avskaffad värnskatt, Centerpartiet reformerad Arbetsförmedling så ska Socialdemokraterna få statsministerposten. En sak byts mot en annan, och alla kan handla med alla. Det är ett förhållningssätt till politik som gör att krav på gemensamma värderingar kan läggas åt sidan.
Det parti som vill inleda någon typ av samarbete med SD kan motivera det på precis samma sätt som C och L kan försvara jöken – det är ett sätt att få genomslag för partiets politik, på ett par viktiga områden. För den logik som gäller samarbete vänsterut, bör rimligen ha samma bärighet när den riktas åt annat håll.
Men Centerpartiet har trots allt anledning att hylla avtalet, av andra skäl. Jöken ger C en avundsvärd position inom svensk politik. Med en bibehållen beröringsskräck för SD blir C mittpunkten i svensk politik. Det gäller såväl i kommunfullmäktige som i riksdagen.
Att Anders W Jonsson sträcker ut en hand till Moderaterna och Kristdemokraterna i sin debattartikel om jöken är ett led i det hittills framgångsrika positionerandet. Kan Centern samarbeta med M och KD i de frågor han lyfter – migrationspolitiken, energiförsörjningen, försvaret, rättspolitiken och nya stambanor – får partiet en oerhörd flexibilitet. C kan anpassa sina samarbeten efter var partiet får störst genomslag och spela ut S och MP mot M och KD. C blir tungan på vågen.
Det finns även ett annat strategiskt skäl för Centern att öppna för samarbete med Moderaterna och Kristdemokraterna. Blir det en för djup klyfta mellan C och de forna Alliansvännerna återstår bara det rödgröna samarbetet, vilket i sin tur försvagar partiets förhandlingsposition. Socialdemokraterna ger inte Centern så mycket som i jöken, om C inte kan realisera hotet om att enas med ett annat block.
Jöken maximerar Centerpartiets inflytande. Men över tid öppnar det politiska förhållningssätt som har etablerats med jöken för samarbeten med SD.