Med uttalat hopp om att få rejält inflytande i EU-kommissionen har statsminister Stefan Löfven (S) valt Ylva Johansson (S) som Sveriges enda kommissionärskandidat. Om Johansson blir godkänd lämnar hon således sin nuvarande position som arbetsmarknadsminister. Det är ett rimligt val sett till hennes långa erfarenhet som politiker, men kantas ändå av en del orosmoln.
Först väntar att tilldelas ett ansvarsområde av kommissionens tillträdande ordförande, Ursula von der Leyen, och sedan godkännas av Europaparlamentet. Vilken portfölj Johansson kommer att tilldelas är nu föremål för spekulationer. Särskilt eftersom de områden hon ansvarat för som statsråd – skola, sjukvård och nu arbetsmarknad – inte är något som EU har inflytande över. Som skicklig politiker och erfarenhet av att byta ansvarsområde behöver det dock inte betyda att Johansson får en portfölj hon har haft tidigare på svensk nivå.
Det som ändå möjligen ligger närmast till hands för Johansson i kommissionen är arbetsmarknadsfrågor. Dessa faller inom ramen för den nya sociala pelaren. En europeisk minimilön och könskvotering till bolagsstyrelser är också något som von der Leyen placerat på sin agenda. Vad värre är för Johansson skulle hon i en sådan sits komma att arbeta med förslag som inskränker den svenska modellen där parterna bestämmer.
Om Löfven verkligen vill att Sveriges kommissionär ska få en tung portfölj vore det rimligare att välja någon som redan arbetat med exempelvis handel eller klimat. Men då hade Johansson såklart inte lika smidigt kunnat befrias från den svenska arbetsmarknadspolitiken, i vilken januariöverenskommelsen kräver stora förändringar inom såväl LAS som Arbetsförmedlingens uppdrag. Nog är det skönt för socialdemokratiska Johansson att slippa genomföra det, mot sin egen övertygelse.
Att Sverige fortsätter sin trend med att bara nominera kvinnor har uppmärksammats i och med Johanssons utnämning. Den här gången spelar kön dessutom en större roll än det gjort tidigare. von der Leyen har som ambition att ha en helt jämställd kommission. Sådan könskvotering är heller ingenting som den svenska regeringen har särskilt mycket emot.
Det är dock en gåta varför Löfven går emot både Socialdemokraternas förslag från i våras och von der Leyens uttalade önskemål att varje land ska nominera två kandidater. Om det prompt ska könskvoteras är det rimligt att erbjuda ordföranden ett manligt och kvinnligt alternativ från varje land.
Nu försvårar Sverige för von der Leyen att få ihop ett så kompetent lag som möjligt, så länge hon håller fast vid sitt hugskott om könskvotering. Att Sverige struntar i att också nominera en man har dock sin tydliga förklaring – regeringen är feministisk, inte jämställd.