Det lilla partiet är ju faktiskt med som ett regeringsparti, medan riksdagens näst största parti, Sverigedemokraterna, står utanför regeringen. Här verkar Johan Pehrson ha blockerat SD. Därmed har han också infriat ett av sina vallöften, trots SD:s stora framgång i väljarkåren.
Avtalet med de betydligt större partierna M och SD innebär förstås att L tvingats att backa på vissa punkter. Men de eftergifter Liberalerna tvingats till är faktiskt inte särskilt stora. Minskat antal kvotflyktingar är en liberal besvikelse, liksom minskningen av biståendet och några av de rättspolitiska åtgärderna mot gängkriminaliteten. Men det handlar om relativt små frågor där det ändå hade varit svårt för L att påverka riksdagen i någon annan riktning.
Socialdemokraterna vill ju också att svensk flyktingmottagning ska ligga i nedre spannet bland EU:s medlemsländer. Och alla de stora riksdagspartierna vill gå i dansk riktning med mönsterbrytande åtgärder mot gängen. De frågor där L tvingats att backa är frågor där man haft en stor majoritet av väljarna mot sig.
Samtidigt har L fått igenom många större frågor som man kämpat för under flera år. Ny kärnkraft är förstås en sådan. Stora satsningar på integration i utanförskapsområden är en annan, och där finns också flera av partiets profilfrågor som förbättrat skydd för våldsutsatta kvinnor och ökade insatser mot hedersvåld med.
Störst framgång är ansatsen till ny skolpolitik där staten får ett utvidgat ansvar för att göra undervisningen över hela landet mer jämlik – alltså ett slags smygförstatligande av skolan. L har också säkrat att kraven på friskolor nu skärps – för att som Johan Pehrson säger ”få bort klipparna”. Fler åtgärder görs vidare för att stärka lärarprofessionen som ska få mer förtroendetid och bättre karriärvägar. Ja, till och med det gamla förslaget om litteraturkanon finns med. Toppas det med en liberal skolminister är det svårt att inte tala om en stor framgång.
Fler liberala vinster går sedan att finna i skrivningarna om förnyad socialtjänst med fokus på brottsförebyggande arbete, och i löften om förstärkt LSS och ökat skydd för asylsökande med hbtq-bakgrund. Det är inte direkt SD som hållit i pennan där.
Men den största framgången i ett längre perspektiv är den ekonomiska politiken. Den borgerliga minoritetsregeringen ser ut att föra en ekonomisk mittenpolitik. Visioner om stora skattesänkningar lyser med sin frånvaro. I stället skyddas a-kassan och olika åtgärder sätts in för att hjälpa hushållen i lågkonjunktur. Liberalerna har alltså – tillsammans med SD – tvingat M och KD vänsterut i den ekonomiska politiken.
Att riksdagens minsta parti med bara 4,61 procent lyckas få så stort genomslag på den praktiska politiken kan inte beskrivas som något annat än en stor framgång.