I det avseendet kan allmogejakten på älgen jämföras med sensommarens kräftfiske med efterföljande skiva, eller färska jordgubbar till midsommar. Men när det kommer till jakt och vilthållning ska en rad intressen vägas in, vilket aktiverar konflikter.

Ett exempel på sprängkraften i dessa frågor är vargen. Nyligen kom EU-domstolen med en dom i ett fall som rör finsk vargjakt och är vägledande för andra medlemsländer. Domen fastslår att vargjakt, med vissa förbehåll, inte strider mot EU-lagstiftning och kan därmed tolkas som ett grönt ljus för licensjakt på varg.
Domen kan förhoppningsvis leda till ett mer nyktert förhållningssätt i vargfrågan. Likafullt är det viktigt att lyfta de konflikter som finns i såväl varg- som älgstammen och vilthållning generellt. Älgar ökar betestrycket på skogen, och betesskadorna innebär stora ekonomiska förluster för skogsägare. Samtidigt har älgen en plats i natur och kultur, som behöver värnas.

När det kommer till vargen är förlusterna ännu mer laddade. I detta fall handlar det inte om skogar utan boskapsdjur. Lantbrukare med djurhållning kan över en natt förlora stora delar av sina inkomster, och dessutom vakna till den plågsamma synen att deras lamm har tystnat – för att vargen gjort en visit. Det är inte konstigt att vargen skapar sociala spänningar i somliga bygder. När vargen nu letar sig ner mot de sydligare delarna av Sverige riskerar konsekvenserna att bli än mer ödesdigra, eftersom det är boskapstätt men ont om rovdjursstängsel.

De stora stammarna av vilt kommer med biverkningar. Det riskerar exempelvis att driva upp antalet viltolyckor i trafiken. Från lantbrukare finns ett naturligt intresse i att hålla ner stammarna, eftersom fler djur innebär större påfrestningar på deras verksamheter, och kan åsamka deras boskap skada. Det sistnämnda är också en språngbräda för den tjuvjakt på varg som möjligen förekommer. Vanmakten inför att boskap blir vargbyte och byteskonkurrens, kommer till slut få någon att ladda bössan och freda sig själv med ett skarpt skott. Illegal jakt är aldrig försvarbart. I stället för tjuvjakt, eller för den delen riktad skyddsjakt borde vargstammen därför förvaltas genom licensjakt inom ramen för lagen.

Regeringen bör också pressa Naturvårdsverket att ta till sig det finska beslutet och överge sitt väl tilltagna mål om en stam på runt 300 vargar, och i stället ansluta sig till riksdagens mer realistiska mål om en population på mellan 170 och 270 vargar. Genom att tillåta Sveriges jägare att förvalta vargstammen skulle sociala spänningar på landsbygden kunna motverkas.

I stället för något konfliktfyllt borde vargfrågan liksom älgjakten kunna präglas av ett pragmatiskt förhållningssätt men jägare och djur. Till syvende och sist symboliserar det ett samspel mellan människa och natur som funnits i urminnes tider, och som långt fler än jägarna får ta del av när bordet dukas upp.