Få trodde innerst inne att det skulle gå vägen. Bara några månader innan valdagen hade nej-sidan lett med tiotals procentenheter. Ett idogt kampanjarbete skulle dock ge resultat. Morgonen den 14 november 1994 gnuggade många sina ögon av förvåning när de läste sin morgontidning – det gick. Med knapp majoritet hade svenskarna röstat ja till ett medlemskap i Europeiska unionen.
Nu är det två decennier sedan och det mesta goda med medlemskapet tar vi för givet. Som att vi genom den fria rörligheten kan göra allt från att resa till studera och arbeta fritt inom unionen. Eller att den inre marknaden främjat det europeiska välståndet i en sådan omfattning att medlemsländerna tillsammans utgör världens största ekonomi. Eller varför inte den för oss svenskar så otänkbara tanken att vi bor på en kontinent som alltid härjats av krig, men att unionens länder varit besparade från denna farsot sedan de blivit medlemmar. För allt detta finns anledning att glädjas åt EU.
Trots alla goda ting, måste det till en lika beständig som seriös debatt om framtiden för unionen och dess medlemmar.
Skälen är många. Ett av de främsta är emellertid EU:s inflytande över medlemsländerna. Mer än hälften av alla beslut som fattas i svenska kommuner har sitt ursprung i Bryssel. Vare sig vi vill det eller inte påverkar unionen oss till den grad att det vore rent verklighetsfrämmande att inte låta den vara en naturlig del av våra vardagliga samtal om politik. Ändå är det så beklämmande tyst i debatten.
Möjligen har det hela sin förklaring i den undermåliga rapporteringen om EU. Journalisterna på plats i parlamentet är få och de hinner inte med att bevaka det väldiga maskineri som utgör det politiska Bryssel. De få på plats vittnar dessutom om ett genuint ointresse från nyhetsredaktionerna hemmavid. I den mån redaktörerna är intresserade så är det av intriger mellan kontinentens toppolitiker snarare än de viktiga, men snåriga, processerna som leder fram till europeisk lagstiftning. Till mediernas försvar hade bevakningen troligen varit mer utförlig om det funnits en efterfrågan och någon sådan kan varenda redaktionsarbetande människa garantera att det inte existerar.
Det hela tycks till stor del bygga på en ond spiral av okunskap. Mediehusen har svårt att förstå värdet av att granska något så långt bort beläget och allmänheten saknar i sin tur kunskap nog om samarbetet för att efterfråga den granskning som skulle öka deras kunskap om EU. Men kanske bygger det lika mycket på en annan svårighet som åtminstone får stora delar av partipolitiken att dra sig för att diskutera EU – att unionen inte längre är den vi en gång anslöt oss till.
Från att ha varit ett mellanstatligt samarbete byggt på ekonomisk tillväxt och fred genom den förbrödring som uppstod av den fria rörligheten över nationsgränserna, har unionen allt mer börjat likna en statsbildning. Makten hos unionens institutioner ökar alltjämt och medlemsländerna får allt oftare se sig överkörda av Bryssel. Så även under årets Europaparlamentsvalrörelse.
Tidigare i våras utsåg nämligen parlamentet sina egna ”spetskandidater”, det vill säga förslag på vem som skulle axla rollen som kommissionens ordförande – EU:s viktigaste uppdrag. Det är en uppgift som tidigare varit medlemsländernas. De fick dock, som så många gånger förut, se sig besegrade.
Partigruppen EPP:s Jean-Claude Juncker kunde efter valet kliva fram som ledare för EU. Kritikerna menar att det är ett stort steg mot en europeisk regering med verklig makt över medlemsländerna. Att det finns substans i kritiken låter sig inte minst visas genom unionens mål att utveckla en gemensam utrikespolitik under mandatperioden, trots att en självständig utrikespolitik är ett signum för den suveräna staten. En olustig utveckling, om man i samma slag betänker att valdeltagandet till parlamentet sjunkit konstant sedan det instiftades 1979.
Det var knappast det som svenskarna med knapp majoritet tackade ja till, den där historiska novemberkvällen 1994. Men att unionen håller på att glida våra makthavare ur händerna till den grad att vår självständighet är äventyrad, är en fråga så allvarsam att vi inte gärna diskuterar den i det bekymmerslösa Sverige.
Men vill man rädda unionen och allt det goda som den givit oss under de två senaste decennierna, borde det vara hög tid att ta bladet från munnen. Missnöjet mot unionen växer lavinartat på kontinenten och en folkomröstning om medlemskapet väntar i Storbritannien. Stämningarna har redan spillt över till den svenska opinionen och kapitaliserats av Sverigedemokraterna. Få saker talar för att de röster som kräver ett utträde ur unionen skulle bli färre. Vare sig här hemma eller annorstädes.
Tar inte riksdagens unionsvänliga partier ned unionen till den vardagliga debatten och hittar en balanserad hållning i frågan om hur mycket makt vi kan överlåta till Bryssel, finns en risk att nej-sidan blir den slutgiltiga segraren i kampen om EU.