Med anledning av hur krisen hanterades, och hur den kom att påverka den politiska retoriken, valrörelser och regeringsbildningar går 2010-talet också till historien då det politiska förtroendet raserades.
Hur väl våra nyanlända innevånare integreras i samhället och etablerar sig på arbetsmarknaden är något av vår tids ödesfråga. Trots det synes det vara svårt att hålla sig till fakta när det talas om saken. Istället baseras argumentationen alltför ofta på känslor, önsketänkande eller dimridåer.
Inledningsvis ville representanter för Västerviks kommun inte gärna prata om hur befolkningssiffrorna påverkades av invandring. Istället sågs ökningen som ett bevis för kommunens attraktivitet.
När det synsättet inte längre fungerade började man, i likhet med många andra kommuner, att betrakta nyanlända personer som en kassako som skulle rädda glesbygden från avfolkning. De höjda initiala kostnaderna betraktades som en investering som skulle ge avkastning så snart de nyanlända kom i arbete.
”Våra nyanlända ser vi som tillgångar som vi inte får gå miste om”, sa exempelvis dåvarande kommunalrådet, när ett integrationsprojekt sjösattes. Sedan 2015 manifesteras denna idé i kommunens integrationsstrategi som innebär att kommunen strävar efter att växa genom att få fler utrikes födda invånare.
Det saknades inte varningssignaler, redan på denna tid att nyanlända var en dålig investering för glesbygdskommuner. Som nybliven ledarskribent 2015 påpekade jag försiktigt att för att investeringen ska vara lönsam måste kommunen vara mycket bättre än genomsnittet med att få nyanlända i arbete.
Hur har det gått för kommunen sedan dess? Det återkommande temat i rapporteringen är att Västervik ligger dåligt till jämfört med resten av länet. Och länet ligger lågt jämfört med resten av riket. ”Västervik har länge legat i botten när det kommer till sysselsättning av nyanlända”, rapporterade SVT i april i år. Investeringen har inte fallit väl ut. Vi var inte bättre än genomsnittet. Vi var sämre.
I en välkänd debattartikel i SvD i somras beskriver Kalmar läns tolv kommunstyrelseordföranden hur de satsat på expansion under flyktingkrisen. De kritiserar att de statliga bidragen nu dras in, eftersom kostnaderna för de nyanlända ligger kvar på en högre nivå. Någon självkritik ägnar sig inte kommunledarna åt.
Lokalpolitikernas ansvar upphör inte med att de kräver mer pengar av staten. De ansvarar fortfarande för att få nyanlända invånare i arbete. Hur ska det gå till? Först och främst bör de lära sig av tidigare egna insatser. Och lära sig av andra kommuner. Vi återkommer till det.
Men framför bör de ta av skygglapparna och börja tala klarspråk om svårigheten. Önsketänkande och försköningar döljer problemens storlek och försämrar förmågan att lösa dem. Skönmålning bidrar på så vis till polarisering.
Dessutom leder det till ett försämrat förtroende för etablissemanget.
En summering av det politiska årtiondet kan inte gärna gå i annan tonart än moll, när breda lager av folkvalda hellre döljer problemen än tävlar om de bästa lösningarna för att lösa dem. Om nästa decennium ska gå i ljusare tongångar och förtroendet för politiken ska återupprättas behöver ledarskiktet lära sig läxan.
Skönmålandet har dock inte upphört. Från vissa centrala personer når det istället nya höjder. Mer om det nästa gång.
Ledare