Det gångna året kom framför allt att bli låtsandets år. 2015 började som 2014 slutade – med decemberöverenskommelsen, DÖ. Principerna bakom överenskommelsen – att oppositionen inte bedriver opposition – skulle komma att bli vägledande för stora delar av 2015.
Kärnan i DÖ var att oppositionen gav upp sin roll, annat än möjligen nominellt. Uppgiften att lägga fram en konkurrerande politik och göra sitt yttersta för att få igenom den föll bort. Kvar fanns blott en marionetteater. Anledningen till att detta drastiska drag där parlamentariska principer snabbt sopades under matten sades vara att alternativet var kaos. Ändå kom inget kaos av att DÖ sades upp i oktober efter KD:s riksting.
Även regeringen föreföll ägna året åt en charad snarare än att faktiskt regera. Statsminister Stefan Löfven slapp hantera årets första terrorattacker i Paris, mot satirtidningen Charlie Hebdo och en judisk matbutik, på annat sätt än att beklaga att den inträffade. När Paris mot slutet av året åter drabbades var det värre. Nu krävde Frankrike att övriga EU-länder visade faktisk solidaritet och var med och bekämpade terrororganisationen Islamiska staten.
Sverige valde att svara med att smita. Trots att regeringen vet och erkänner att det förekommer flera folkmord i regionen, även om den ännu inte erkänt folkmordet på kristna, klarar den inte av att agera.
Migrationsfrågan är dock det som allra tydligast illustrerar att S och MP bara leker regering. Löfven valde in i det längsta att låtsas som om inget problem fanns. Veckor innan Sverige vidtog krisåtgärder för att minska antalet anländande höll regeringen en gala under parollen Sverige tillsammans där budskapet var att det löser sig.
Moderaterna har visserligen under året vaknat ur sin törnrosasömn och åter börjat föra faktisk politik. Men det är en lång väg kvar innan förtroendet återvänder. Det går inte att komma ifrån att partiet bär ett stort ansvar för den uppkomna situationen. Det ledde förflyttningen från sakpolitik till sagoberättande utan substans. I dessa delar ivrigt påhejat av stora delar av det politiska spektrumet.
Nästa år är sista chansen att realistiskt få till ett extra val till riksdagen. Om migrationsströmmarna återtar i styrka efter vintern och fler åtgärder måste till talar det mesta för att regeringen kommer att spricka. Att ett regeringsparti öppet kallar den förda politiken för usel är unikt. MP har nått gränsen för vad det är värt att regera.
Utmaningen för det kommande året består dock till stor del av att få igång en fungerande integration. Jobbtillväxten måste stå i centrum. Skola och ordning och reda behöver prioriteras vilket innebär mer pengar till Polisen snarast. Samtidigt har världen inte blivit ett dugg säkrare och satsningarna på Försvaret släpar fortfarande efter.
2016 blir onekligen ett utmanande år. Men om man slutar att låtsas och istället tar tag i problemen med förnuft och eftertanke kan 2016 bli ett mycket positivt år för Sverige. Om inte lär historiens dom bli hård.