I helgen samlas Miljöpartiet till kongress i Örebro. Det är första gången partiet också samtidigt befinner sig i regeringsställning. Hur kongressen väljer att anpassa sig till detta ska bli intressant att beakta.
Det är inte omöjligt att kongressen sluter upp bakom partiledningen, om inte av solidariska så åtminstone taktiska skäl. Det är dock osannolikt. Miljöpartiet skapades inte för att regera och har fungerat mer som ett aktivistparti som ställer krav, men som inte tar ansvar. Det har satt sina spår och märks tydligt på MP:s insats i regeringen.
Under en längre tid har en svekdebatt bubblat under MP:s yta. Många medlemmar är missnöjda. Ministrarna gör bort sig i parti och minut och Åsa Romson (MP) nyligen prickades tre gånger av ett enigt konstitutionsutskott. Men det kunde nog medlemmarna ha överseende med. Möjligen förhåller det sig annorlunda med Romsons Östersjöfientliga båtbottenfärg. Många känner dock att partiet har tappat sin gröna själ. Under budgetförhandlingarna med S skrev riksdagsledamoten Jan Lindholm på Facebook att underlaget var ”det minst gröna jag sett sedan jag gick med i partiet för 30 år sedan”.
Andelen av biståndsbudgeten som används till flyktingmottagning har ökats av biståndsminister Isabella Lövin. Det var inte populärt. Produktion av förnyelsebar el i egna solcellsanläggningar ska beskattas. Visserligen bara i större anläggningar, men har man gått ihop och köpt gemensamma anläggningar är det ingen tröst. Listan på åtgärder som går emot Miljöpartiets övertygelser kan göras lång.
Därtill bör läggas frustrationen över att språkrören numera är partiledare. De har egna agendor och partiet förändras kraftigt utifrån vilka som är språkrör. Fjärran är tanken att språkrören ska föra medlemmarnas talan. MP har i det tysta genomgått stora förändringar sedan starten och många är inte nöjda med utvecklingen.
För partiledningen gäller dock att försöka lägga band på kongressen. Förtroendet för MP sviktar och partiets regeringsduglighet är, på goda grunder, kraftigt ifrågasatt. Ska partiet klara av att rida ut stormen måste ministrarna ges tid att läka de sår de redan har åsamkat sig själva. Krav i otakt med regeringens väljarunderlag kan skapa problem som partiet kanske inte återhämtar sig från. Partiet kan komma att vara mer besvär för Socialdemokraterna än vad samarbetet är värt.
En av motionerna som ska avhandlas på kongressen är en önskan om statlig kvalitetskontroll av opinionsmätningar. Ett typiskt MP-förslag. Någonstans bottnar det i en god tanke, men förslaget visar en klar brist på eftertanke och förståelse. Det vore lika rimligt att införa kvalitetskontroll av politiska partier. De har trots allt en av landets viktigare uppgifter, att ta fram personer som ska styra landet. Det är dock en uppgift MP har misslyckats med kapitalt.
Miljöpartiet måste snart bevisa att det är regeringsdugligt. Hittills har det inte gått. Kongressen ger en chans att åtminstone bättra på anseendet och visa upp partiet som ansvarstagande. Men det är inte utan viss uppförsbacke.