Men när det kommer till avkriminalisering av narkotikabruk är inställningen en annan, vilket är rimligt. Regeringen styr riket, inte Folkhälsomyndigheten.
Folkhälsomyndigheten har föreslagit för regeringen att straffrihet för eget bruk och innehav av narkotika ska utredas. Lena Hallengren (S), socialminister, har kategoriskt avfärdat idén (SVT Nyheter, 8/5). Det är också en klok inställning. Det är inte läge att öppna Pandoras ask i narkotikapolitiken.
Sverige har omfattande problem med hög dödlighet bland missbrukare. Det är dock osäkert om en avkriminalisering, det vill säga straffrihet för innehav och eget bruk, skulle ha betydelse. Portugals avkriminalisering av narkotika sägs ofta ha lett till minskad narkotikadödlighet. Men den genomfördes tillsammans med en rad sociala insatser. Vården av missbrukare stärktes parallellt. Frågan kvarstår vilken betydelse själva avkriminaliseringen hade.
En anledning till att frågan om avkriminalisering har ställts på sin spets under de senaste åren är den ökande gängkriminaliteten. De kriminella gängen försörjer sig i hög grad på narkotikaförsäljning. Resonemanget går ut på att med en avkriminalisering av narkotika kommer den svarta marknaden att upphöra. Då slutar också de gängkriminella med sin verksamhet. Det finns dock påtagliga brister i det resonemanget.
Gängkriminella skyr inga medel för att tjäna pengar. De är villiga att misshandla och mörda. Om det inte är lukrativt att tjäna pengar på narkotika kommer de hitta andra sätt att försörja sig. Det är inte sannolikt att de kommer att ta ett jobb i kassan på matbutiken eller söka till socionomprogrammet på en högskola i stället. Snarare kommer de börja ägna sig åt andra brott, som grova rån, utpressning eller kidnappning. Finns det stora pengar att tjäna, får man räkna med att de tar chansen.
Erfarenheter från legalisering av cannabis i USA visar på samma sak. Den grova brottsligheten i de två delstater som legaliserade fullt ut år 2014 är i princip oförändrad (Justice Evaluation Journal, 2019). Det är även principiellt tveksamt att använda gängbrottsligheten som en murbräcka för narkotikapolitiska reformer.
Riskerna med straffrihet är desto större. Det skulle avstigmatisera droganvändning, och riskera att bli normerande för en hel ungdomsgeneration. Det är en osäker väg att gå. Folkhälsomyndigheten efterlyser även ökade möjligheter att samla in data över hur narkotika brukas. I stället för att rucka på narkotikapolitiken i dess grundvalar är det en mer framkomlig väg att utvärdera insatserna för missbrukare.
Regeringen gör klokt i att undvika revolutioner på narkotikaområdet, oavsett vad Folkhälsomyndigheten säger. Vetenskapen tar inte alltid hänsyn till alla viktiga aspekter och ska inte följas i blindo. Sådana politiska experiment kan bli kostsamma i längden.