I början av året slutade Transportstyrelsens generaldirektör Maria Ågren med omedelbar verkan. Orsaken sades vara att hon och regeringen hade olika syn på hur myndigheten skulle drivas. Nu har det framkommit att det egentliga skälet var att Ågren tillgängliggjort information som varit sekretessbelagd.
”Grov oaktsamhet, utan syfte att gå främmande makt tillhanda, röjt sekretessbelagda uppgifter vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för Sveriges säkerhet”, skriver Riksenheten för säkerhetsmål i sina handlingar gällande Ågrens agerande (SVT 6/7).
Bakgrunden till skandalen är att Transportstyrelsen upphandlade sin it-drift av datorföretaget IBM, som i sin tur förlade verksamheten till olika länder i Östeuropa. Utländsk personal fick då ansvaret för Transportstyrelsens data.
Myndighetens databas innehåller information om alla registrerade fordon i Sverige, civila, polisiära och militära, samt alla körkortsinnehavares personuppgifter. Information, som om den kommer i fel händer, kan göra stor skada.
Enligt SVT sägs Ågren ha undertecknat beslut om att göra avsteg från gällande lagstiftning och de riktlinjer Transportstyrelsen har för åtkomst till system och servrar. De senaste åren har säkerhetsläget i Europa försämrats kraftigt på grund av Rysslands aggressioner. Det påverkar i allra högsta grad Sverige. Att i det läget, oavsiktligt eller ej, agera så att främmande makt ges tillgång till sekretessbelagd information är inte bara höjden av inkompetens utan även potentiellt farligt för landets säkerhet.
Att regeringen sade att orsaken till Ågrens abrupta sorti vid Transportstyrelsen berodde på meningsskiljaktigheter förtjänar också kritik. I stället borde man ha varit tydlig med att hon fick sluta på grund av misstankarna som väcktes mot henne och den utredning som följde.
Ser man till Ågrens tidigare arbete som generaldirektör vid Naturvårdsverket blir kanske skandalen mindre förvånande. Under hennes ledning förändrades tidigare fungerande organisationsstrukturer och Naturvårdsverket tog en allt mer aktivistisk hållning i olika frågor, i stället för att agera i den tradition av oväld som har kännetecknat svenska myndigheter ända sedan Axel Oxenstiernas dagar. I dag driver till exempel Naturvårdsverket på hårt för en ”bevarandelinje” i skogsfrågan, som präglas av den gamla miljörörelsens utdaterade syn på hur vi bäst bör förvalta våra skogar. Det är ett direkt arv från Ågrens tid.
Ågren är inte det enda exemplet på generaldirektörer som trots att de brustit i sitt ämbete getts nytt förtroende gång på gång. Innan rikspolischef Dan Eliasson tillträdde sin post kritiserades han på goda grunder för sitt sätt att styra Migrationsverket och Försäkringskassan.
Nu gick det så långt att det finns risk för att rikets säkerhet skadats innan Ågren fick sparken. Hon är dock bara ett exempel i mängden på att dåliga generaldirektörer inte bör ges nytt förtroende i andra organisationer.