Egentligen finns det två sorters debattartiklar. I alla fall om man ska systematisera debattinläggens fauna så grovt det bara är möjligt.
Det ena kategorin består av debattinlägg som presenterar ett påträngande samhällsproblem och sakligt lyfter fram konkreta förslag på hur man löser det. Den andra kategorin utgörs av debatt som, förvisso uppmärksammar ett samhällsproblem, men som ser dess lösning i värdeord, vaga formuleringar och plattityder. Kort och gott artiklar byggda på språkligt snömos.
Det är en artikel av det senare slaget som begås av Stefan Löfven (S) och tre av hans ministrar i torsdagens DN (19/2).
Deras ansats är god. Regeringen vill råda bot på de omfattande integrationsproblemen genom en ny etableringsstrategi för nyanlända. Det tar alldeles för lång tid för nya svenskar att få jobb, svenska språket lärs ut för ineffektivt och deras akademiska utbildning i hemlandet tas till vara på för sällan. Så långt allt gott – vi har vår problemformulering och det är en alldeles utmärkt sådan.
Frustrerande blir därför att man får leta med lupp för att finna ett uns av konkretion. Vi får veta att jobben måste bli fler. Att svenskundervisningen ska effektiviseras och möjligheterna att komplettera utbildningen från hemlandet utökas, men inte hur det ska gå till. Vi får även veta att regeringen kommer att främja bostadsbyggandet, men inte hur bostäderna ska bli fler. Regeringen konstaterar vidare att alla kommuner måste ta emot flyktingar. För att kunna bära kostnaderna ska de få utökade planeringsmöjligheter, men exakt hur de ska hjälpas nämner inte ministrarna. Även civilsamhället spelar enligt regeringen en avgörande roll för integrationen och därför ska det tilldelas ytterligare resurser, men vilken sorts och vad de är ämnade för framgår inte.
Integrationen är en av samtidens mest påtagliga utmaningar. Därmed är det en fråga alldeles för viktig för att diskuteras vagt och utifrån plattityder, ändå är det just vad statsministern ägnar sig åt. Mer kärnfullt hade varit att i stället diskutera vilka reformer som verkligen kan få fler nyanlända i arbete.
Hälften av de som befinner sig i Arbetsförmedlingens etableringsinsatser saknar gymnasieutbildning. För dessa är det inte tal om lite kompletterande utbildning på svenska universitet för att få tillträde till arbetsmarknaden. Utan språk eller utbildning behöver de kunna konkurrera med enklare jobb. Med det sagt måste de också konkurrera med lägre löner. För att möjliggöra den enklare sortens arbeten så måste kostnaden för att anställa minska avsevärt och arbetsmarknaden reformeras, till exempel genom att kollektivavtalen luckras upp inom vissa sektorer.
Det kan låta illa i svenska öron att eftersträva ett samhälle där lönerna är lägre och det är förstås inte heller den enda lösningen. Men om svaret på integrationsproblematiken ska vara något annat än ökat bidragsberoende och arbetsmarknadspolitiska åtgärder som gömmer människor från arbetslöshetsstatistiken, måste man våga diskutera vilka reformer som faktiskt krävs för att integrera de hundratusentals människor som under de närmaste åren väntas söka sig till Sverige.
Klart är att den som hellre talar snömos än politik tillför mycket litet till den debatten.