I början av september tog regeringen hem tre kvinnor med svenskt medborgarskap som anslutit sig till terrorsekten IS. Agerandet väckte stark kritik, inte minst eftersom det kurdiska självstyret i Syrien bedömt kvinnorna vara en så stor säkerhetsrisk att de inte kunde stanna i regionen. Mottagandet stred också mot regeringens linje att IS-anslutna inte är Sveriges ansvar.
Inrikesminister Mikael Damberg (S) försvarade hämtningen med att Sverige inte hade något annat alternativ då kvinnorna skulle utvisas (DN 6/9). I sak var det ett tveksamt argument eftersom utvisningsbeslutet fattades av det kurdiska självstyret som inte är erkänt av någon stat, inte ens av Sverige. Ansvaret borde egentligen ligga på den syriska staten, på vars territorium brotten begåtts.
Nu har dock Aftonbladet kunnat avslöja att Dambergs ursäkt ändå inte håller (5/10). Tidigare okända handlingar från utrikesdepartementet visar att regeringen arbetade intensivt med att få hem kvinnorna redan under vintern och våren 2021. Medan beskedet att de skulle utvisas först nådde svenska myndigheter i juni.
Aftonbladet avslöjar också att regeringen aktivt försökte hemlighålla försöken att få hem kvinnorna. UD skrev till det kurdiska självstyret att det ”skulle sätta mycket stort värde” på att förberedelserna skede ”utan mediebevakning”.
Att regeringen önskade dölja återvändandet är kanske inte att förvåna, då det upprör många. Chansen att kvinnorna ska dömas och straffas för sina brott är liten. Ytterst få andra IS-återvändare har dömts. Det kurdiska självstyret har själva medgett att det finns för få bevis mot dessa tre kvinnor – det är därför de utvisas. Varför bevisläget skulle vara bättre hundratals mil från Syrien är oklart.
Om inget polisiärt ingripande sker, eller inget åtal väcks, saknas rimliga åtgärder att hantera återvändare. Av de tre kvinnorna som kom i september greps två misstänkta för krigsförbrytelser, men efter inledande förhör släpptes de på fri fot och uppmanades kontakta socialtjänsten (SVT 19/9).
Det är hos socialtjänsten som ansvaret hamnar, men den är illa lämpad att hantera avhoppade terroristsympatisörer. Med tanke på att regeringen började arbeta för att ta hem kvinnorna för flera månader sedan, borde den haft tid att ta fram nya verkningsfulla avhopparprogram. Så har dock inte skett, trots att även enskilda extremister kan utgöra en stor fara. Något som särskilt illustreras av hoten mot den nyligen bortgångne konstnären Lars Vilks.
Det kan vara rimligt att ta hit svenska IS-resenärer under ordnade former för att ställa dem inför rätta och internera dem. Men då regeringen efter sju år ännu inte lyckats att skapa sådana rutiner är hämtandet av IS-kvinnorna mer oförklarligt än någonsin.