I den bästa av världar skulle folkrätten utvecklats till att hindra och avskräcka mindre nogräknade regimer att starta krig för sin egen vinnings skull. Men som läget är idag så bakbinds FN:s säkerhetsråd av Ryssland och Kina som inte är intresserad av att folkrätten utvecklas så. Och ett säkerhetsråd utan vetorätten, och därmed utan Kina och Ryssland, skulle utgöra en tämligen tandlös institution för att utveckla folkrätten genom praxis.
Nato bidrar redan idag till större säkerhet i vår del av världen. Och skulle kunna utgöra ett alternativ eller komplement för att i framtiden skapa en värld där aggressionskrig inte startas mellan nationer. Men det är en långsiktig tanke och beror på hur Nato utvecklas som organisation och hur den agerar i framtiden.
Diskussionen har i Sverige istället handlat om vad som gynnar Sverige. Och även den diskussionen har varit klen. Det kan vara en förklaring till att opinionen nu vänt så fort. Är man inte grundad principiellt i frågan utan har trott på gamla käpphästar om att ”vår alliansfrihet har tjänat oss väl” så går det fort när väl illusionerna faller.
Ett fortsatt aggressivt Ryssland och en konflikt runt Östersjön skulle med största sannolikhet dra in Gotland. Och i en sådan situation kommer knappast Västervik, som närmaste hamn på fastlandet, stå opåverkad. Det synes inte vara någon slump att stödet för en Nato-anslutning är som högst på Ostkusten längs med Östersjön (TV4/Sifo 24/3). Den rationella oron för den egna säkerheten är inte bara nationell utan även regional.
Just nu, när opinionen stärks och partier kovänder, så synes frågan mest handla om när vi ska lämna in en ansökan. Ja, om det inte vore för den socialdemokratiska partistyrelsen, som sin vana trogen sätter partiets säkerhet framför landets och dribblar runt frågan för att slippa ta ett beslut och för att försöka undvika att framstå som splittrat.
Redan som nytillträdd försvarsminister fick Peter Hultqvist ta emot en färdig utredning om saken, beställd av regeringen Reinfeldt. Den konstaterade att befintliga säkerhetsarbeten inte räcker till och landade i slutsatsen att Sverige och Finland bör utreda ett inträde i Nato. Utredningen sågades såklart av regeringen som raskt beställde en egen utredning.
Även om den nya utredningen, som var erkänt gedigen och kompetent genomförd, inte var någon särpräglad Nato-utredning drog den ändå slutsatsen att säkerheten runt Östersjön och den konfliktavhållande förmågan skulle öka med ett Nato-medlemskap. Det är en slutsats utredaren anser håller lika bra idag (SvD 22/3).
Det kvarstående argumentet mot en anslutning har varit att det riskerar att försämra vår säkerhet under ansökningstiden. Med statsministerns nu världsberömda uttalande att det skulle destabilisera regionen. Uttalandet var ett svek mot grundläggande principer om internationell säkerhet och nationell suveränitet. Det var dessutom en kniv i ryggen på Finland och en varm kram till Kreml.
Men dessutom är uppfattningen – att Putin blivit så farlig att det bästa just nu är att ligga lågt – fel i sak.
Nato har uttryckligen sagt att Sverige och Finland kan erbjudas skydd under en ansökningsprocess. Därmed faller det idag starkaste motargumentet för att lämna in en ansökan. Dessutom är idag en bättre dag än en annan dag i en oklar framtid, då Putin idag är försvagad och Rysslands militärmakt tämligen upptagen med att gräva ner sig i Ukraina.
Så om inte nu, när då?