Tidigare i veckan hittades en hemlös man död på en offentlig toalett vid Stora torget i Västervik.
En hemlös man utan tak över huvudet avlider på en offentlig toalett under natten. Det är svårt att inte bli illa berörd av händelsen.
Omständigheterna är inte helt klara kring dödsorsaken. Men klart är att ingen ska behöva frysa ihjäl i Sverige. Eller dö i försöken att uthärda nattens kyla. Vi har en välfärd och ett välstånd som gör att vi kan undvika sådana händelser. Åtminstone av ekonomiska anledningar.
Det är när en sådan här tragisk händelse inträffar som vissa saker blir uppenbara. Som att vi har råd att prioritera de som har det svårast. Är det någon enda sak vi borde prioritera så är det just det. Samtidigt blir det lika uppenbart att det sällan är just här den politiska debatten eller människors medvetenhet ligger till vardags.
Lyssnar man på en politisk majoritet på den nationella arenan, eller ser till hur många människor agerar, så verkar det vara en mänsklig rättighet att leva på bidrag utan att det får bli obekvämt. Liksom att få ledigt med i princip full lön i ett år om man förlorar jobbet. Det finns många fler exempel, men vi kan nöja oss här. Syftet är inte att plocka billiga politiska poänger på en tragisk händelse. Syftet är att påpeka att politik faktiskt styr prioriteringar och prioriteringar faktiskt påverkar människor. Syftet är också att peka på den uppenbara diskrepansen mellan vad folk ofta förväntar sig av det offentliga och vad som är viktigt på riktigt att prioritera. Tak över huvudet och mat i magen är när allt kommer omkring verkliga behov som samhället ska prioritera. Av etiska skäl, men också för att förtroendet för välfärden, skatterna och det offentliga samhället inte ska erodera.
Ingen ska behöva dö på en offentlig toalett i Sverige. Ändå händer det. Utan att gå in på det enskilda fallet i Västervik kan vi konstatera att orsakerna, när det händer, ofta är komplexa. En del av ansvaret för akut hemlöshet hamnar på det offentliga. En del av ansvaret ligger på individens agerande. Inte sällan finns det olika problembilder i form av missbruk och psykisk ohälsa. Därmed finns inte heller några enkla akuta lösningar.
Medmänsklighet från närstående eller ideella krafter är emellanåt nödvändigt, till och med livsnödvändigt, för att täcka upp och lappa över där det offentliga systemet brister eller är för trögrörligt. Det är värt att komma ihåg att varje individs engagemang kan spela en stor roll även om vi har ett offentligt skyddsnät som ansvarar för området.
Brist på ideell medmänsklighet verkar inte ha varit ett problem i det aktuella fallet. Samtidigt kan vi inte bygga de livräddande systemen på ideella krafter. Dels har de inte alltid den förutsägbarhet och driftsäkerhet som behövs. Dels är det inte alltid så enkelt att bara skaffa fram ett boende i ett längre perspektiv. På grund av den mångfacetterade problematik som akut bostadslösa ofta bär på så behövs kompetens och stöd för att bemöta problemen även på ett akutboende. Och desto mer så om det bereds plats för flera personer samtidigt.
"Ingen ska behöva frysa ihjäl i Sverige. Eller dö i försöken att uthärda nattens kyla", skriver ledarskribenten.
Det finns skäl att ta ett steg tillbaka och titta på den mindre akuta hemlösheten och de bakomliggande strukturerna som påverkar den akuta situationen.
Standardförfarandet för kommuner är att kräva nykterhet och drogfrihet för att den hemlöse ska erbjudas hjälp med att få en bostad. Det kan intuitivt tyckas både rätt och riktigt att kräva motprestationer av den som får hjälp, och nykterhet ökar ju också möjligheten att sköta och behålla boendet. Men andra sidan av myntet är att positiva förändringar i regel uteblir på övriga problemområden när personen saknar en bostad. Ett system som kräver nykterhet och drogfrihet riskerar att bli en effektiv spärr mot alla typer av förbättringar hos individen.
Därför har en alternativ metodik utformats under många år – kallad Bostad först – och som på senare tid utretts och ofta visat sig både mer kostnadseffektiv och ha högre effekt på individens förändringsbenägenhet.
Relativt få kommuner har dock övergått till denna metod. Västervik har nyligen börjat utreda hur den kan passa här. Det är på tiden. Evidens och effektivitet bör gå före gamla tankesätt om vad som är rätt och riktigt.
Dessutom finns ett moraliskt grundproblem. Även de som väljer att missbruka, och fortsätter att missbruka trots alla upptänkliga konsekvenser och sanktioner från samhället, har en grundläggande rätt till värdighet och stöd för att hålla sig i livet.
Den tragiska händelsen påminner oss om såväl vikten av engagerade medmänniskor som vikten av att arbeta på bästa möjliga sätt för att undvika akut hemlöshet i framtiden.