Möjligheten att ge regeringen en nystart med bättre fokus var uppenbarligen inget som lockade statsminister Stefan Löfven (S). Regeringsombildningen borgar snarast för att regeringen framöver kommer att få ännu svårare att gå från ord till handling.
Det historiskt höga antalet ministrar kvarstår. Framtidsminister Kristina Persson (S) utgår tillsammans med hennes portfölj som till och med Löfven nu insett inte tillför något. In kommer Karolina Skog (MP) som miljöminister, Peter Eriksson (MP) som bostads- och digitaliseringsminister, samt Ann Linde (S) som EU- och handelsminister.
Att Peter Eriksson lämnar Europaparlamentet kan vara ombildningens enda starka drag. Eriksson har en bestämd personlighet och går hem ovanligt bra i stugorna för en miljöpartist. Att han faktiskt kommer att rå på bostadsbyggandet är dock osannolikt.
Den nya EU-ministern Linde är omvittnat mycket kompetent. Hon kommer närmast från tjänsten som statssekreterare hos inrikesminister Anders Ygeman (S), för vilken utnämningen riskerar att bli ett allvarligt avbräck. Han är en av få ministrar som allmänt uppfattas som pålitlig och kompetent, något han uppnått delvis genom att arbeta med rätt människor. Det blir intressant att se hur Lindes frånfälle påverkar Ygeman. Givet att han riskerar att KU-anmälas eller till och med utsättas för en misstroendeomröstning för att ha ignorerat riksdagens mandat vid förhandlingarna om EU:s vapendirektiv kan dock detta bli ett av inrikesministerns minsta bekymmer.
Löfven gjorde vid onsdagens presskonferens en stor poäng av att Skog, den nya miljöministern, kommer från Malmös kommunpolitik. Ett intressant val av fokus givet helgens nyhet i Sydsvenskan att Malmöborna kan se fram emot skattehöjningar på 6,41 kronor per hundralapp under de kommande 14 åren. Är det vad Skog förväntas föra med sig till regeringen? Med tanke på talet om gröna beredskapsjobb bör det inte uteslutas.
I stället för att renodla portföljerna och ge tydliga mandat åt ministrarna, det kommer exempelvis även i fortsättningen att finnas tre olika ministrar för utbildning, delas fler arbetsuppgifter mellan ministrarna. Klimatfrågorna lyfts från miljöministern och hamnar hos MP:s nyaste språkrör Isabella Lövin som utöver att kallas för vice statsminister blir minister för internationellt utvecklingsarbete och klimat. Ministrarna medger själva att de inte vet hur det är tänkt att fungera.
Detsamma får antas gälla på invandrings- och integrationsområdet. Dessa frågor delas mellan justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S), arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson (S) och Ibrahim Baylan (S) som blir samordnings- och energiminister.
Löfven verkar ha identifierat integration och miljö som de frågor som kommer att dominera valrörelsen 2018 och försöker toppa laget. Den verkliga effekten lär bli en förödande handlingsförlamning på båda områdena när ingen faktiskt är ansvarig för frågorna.
Ombildningen skulle bli en nystart men kan mycket väl bli ännu ett kvitto på regeringens signum: en försutten chans.