Corona var i alla fall den officiella anledningen men statsminister Magdalena Andersson (S) blandade även in helt andra faktorer, till exempel influensa och benbrott. Problem vi har oavsett pandemin, och inget vi löser med restriktioner utan med fler vårdplatser. Vi har alltså en regering som av allt att döma inför restriktioner för att dölja att vården är underfinansierad och dåligt organiserad.
Lägg därtill en stigande inflation, milt uttryckt besvärande priser på el och drivmedel samt att polisen inte klarar av att hitta efterlysta förrän de dyker upp i statsministerns hem. Den dystra fars en korrekt nulägesbeskrivning utgör borde vara lika mycket julafton för oppositionen som katastrof för regeringen. Att då förtroendet för Socialdemokraterna, S, ökar samtidigt som det minskar för Moderaterna, M, är ett rejält underbetyg för de senare.
Det fallande stödet kan inte komma som en överraskning. M har jamsat med alldeles för länge. Inte ens när S förefaller använda coronarestriktioner för att dölja samhällsproblem ryter M ifrån. M:s insats på området har i stället varit bland annat krav på vaccinpass i folksamlingar bestående av noll personer. Efter skandalen kring Magdalena Anderssons städerska var ett av M:s fokus att dra en lans för kollektivavtal.
I bästa fall kan sägas att M fungerat som arbetsgrupp för S politik, men i de flesta fall har de bara lagt sig platt för att när det är för sent gnälla. Ofta då med uppseendeväckande blygsamma anspråk. Ett bra exempel på detta är kravet på 50 öres sänkning av bränsleskatten. Kravet på sänkt elskatt under januari och februari är förvisso en bra början, men både M och KD var ju med på 2016 års energiuppgörelse som en stor del av dagens problem beror på. 2019 lämnade de uppgörelsen.
Ett annat ypperligt exempel på M:s velande är riksdagsmannen Edward Riedl. Han, och de andra moderaterna i kammaren, röstade fram den ökade reduktionsplikten i juni i fjol. De röster inom M som innan beslutet framförde kritik gjorde uppenbarligen så för döva öron. Efter sex dagar med höjd reduktionsplikt låtsas Riedl inget om att han själv var med på höjningen, och deklarerar att han nu vill ta bort reduktionsplikten helt.
Hur ska väljarna kunna veta vad M egentligen tycker när de satt sin ideologiska kompass på undantag? När M röstar för uppenbart skadlig politik och sen tvärvänder? Hur ska väljarna känna förtroende när M inte klarar av att övertyga om att de är ett dugligt regeringsalternativ med egen politik? M behöver skaffa sig mod att föra en stabil borgerlig politik, och sluta späda ut de borgerliga idealen i syfte att locka oklara väljargrupper. Människor måste få veta M:s idéer. Inte ens de mest initierade väljarna vet ju hur en dag ser ut i ett moderatlett samhälle. En absolut förutsättning för att väljarna ska känna förtroende för ett partis politik är att partiet faktiskt har en sådan.