Ordningsvakter har blivit ett närmast etablerat sätt för kommuner att täcka upp för polisbristen. När poliserna ofta tvingas prioritera bort upprätthållande av ordningen på allmänna platser kan ordningsvakterna fylla en viss funktion, inte minst för att förebygga brott.
För hela landets kommuner är den årliga kostnaden för säkerhetstjänster nästan 995 miljoner kronor. Men för många kommuner är ytterligare kostnader ett problem som underordnas det faktum att stök, bråk och brottslighet på gatorna ändå sker.
Därför ansökte Göteborgs kommun hösten 2018 om att kunna stationera ordningsvakter på flera offentliga platser i centrala staden. Där skulle vakterna då få ingripa mot brottslighet. Sådana områden, kallade LOV 3, finns oftast inne på köpcentrum eller evenemangsområden men har på senare tid godkänts i vissa stadskärnor på exempelvis öppna torg utomhus. Göteborg fick dock avslag på sin ansökan, först av Polisen och sedan av förvaltningsrätten.
Orsaken till att Göteborg nekas LOV 3-områden på platserna är dock inte att det saknas behov, utan att Polisen säger sig ha förmåga att själv ta hand om problemet. Domstolen försäkras till och med om att ”det är inte svårt att avdela det antal poliser som krävs”. Detta övertygar förvaltningsrätten om att ordningsvakterna inte behövs på platserna, eftersom Polisen kan ta hand om problemen.
En Polis med tillräckliga resurser för att lösa problemen med bråk och brottslighet på allmänna platser skulle onekligen vara det bästa för alla. Polisarbete ska utföras av poliser, som har den utbildning som krävs. Men om resurserna finns, varför har dessa inte avvarats tidigare för de uppenbart problematiska områdena i Göteborg? Om Polisens optimism däremot inte grundas i verkligheten, och den inte alls förmår lösa problemet självt, har kommunen låsts i strävan att trygga stadens offentliga utrymmen.
Det är rimligt att LOV 3-områden fortsatt ska vara undantag från regeln om att ordningsvakter inte ska utföra polisarbete. Men när situationen är allvarlig måste också kommunerna ha någon möjlighet att skydda medborgarna från våld och öppen droghandel på gatan. Att det behövs är olyckligt på alla sätt. Men verkligheten kan inte önskas bort.
En framtida lösning på problemet kan vara att ge kommuner möjlighet att anställa egna poliser. Dessa skulle då kunna värna om allmän ordning och hantera vardagsbrottslighet. Sådant som statens Polis ofta inte hinner med då resurserna är knappa och allvarligare brott måste prioriteras.
På så vis behöver inte verkligheten krocka med den helt rimliga grundregeln att polisarbete ska utföras av poliser. Konflikten kan då stå mellan det offentliga och kriminaliteten, inte mellan Polismyndigheten och kommunerna.