Kan partipolitik komma att påverka enskilda rättsfall? Det är åtminstone något många oroar sig för, sedan det står klart att antalet sverigedemokrater i svenska migrationsdomstolar ökar markant efter framgångarna i höstens riksdagsval.
Att antalet sverigedemokrater i landets fyra migrationsdomstolar ökar är det naturliga utfallet av att nämndemän tillsätts politiskt i Sverige. Kritikerna menar att Sverigedemokraternas närvaro i domstolarna hotar förtroendet för rättsystemet i allmänhet och bedömningen av migrationsärenden i synnerhet. Svenska advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg instämmer och beskriver utvecklingen som djupt olycklig (SvD 24/11).
Vid en första anblick föreligger det något dystert med att man misstror myndiga individers förmåga att vara politiskt engagerade samtidigt som de axlar uppdrag som kräver politiskt oberoende. Likväl är det där med partipolitiskt tillsatta nämndemän knappast en okomplicerad fråga.
Maktdelning är en god demokratisk princip och är dessutom en sällsynt vara i Sverige. Här har inte statschefen något politiskt inflytande och första kammaren är avskaffad. All makt utgår i vårt land från riksdagen och fram till den senaste grundlagsreformen 2010, tillsattes även högsta domstolens domare politiskt. Nämndemännen är en kvarleva från förra seklets övertro på att sann demokrati är detsamma som att allt politiseras. Efter socialismens härjningar över världen vet vi bättre och det finns tunga argument till varför systemet med politiskt tillsatta nämndemän bör avskaffas – inte minst för att nämndemän med partibeteckningar alltid kommer att vara en utmärkt anledning för allmänheten att odla sin misstro gentemot statsmakten.
Men nog får det sägas vara symptomatiskt att många samhällsdebattörers demokratiska känselspröt är särskilt mottagliga så fort det gäller något som inbegriper ordet sverigedemokrater. Problemet med det nuvarande nämndemannasystemet är känt sedan länge. Ändå är det knappast lika givet att ifrågasätta lämpligheten med nämndemän från andra partier med potentiella parti-intressen i enskilda rättsfall. Till exempel att miljöpartistiska nämndemän skulle vara lika färgade i migrationsdomstolarna, om än med andra mål än SD.
Att låta just sverigedemokratiska nämndemän bli symbolen för det nuvarande nämndemannasystemets dilemman riskerar bara att undergräva förtroendet för rättssystemet hos en växande väljargrupp, vars främsta kännetecken är att den misstror alla former av etablerade auktoriteter. Det förefaller vara ett onödigt pris på vägen mot att reformera ett system i så uppenbart behov av förändring.