Jäktad snubblade sig landets nye statsminister fram på den röda mattan. Han var över en timme sen till EU-toppmötet i Milano. Knappast var det någon optimal debut inför de tjugosju europeiska regeringschefer, som alla tvingades invänta den nye ledaren för Sverige.
Nå, en försening kan även drabba den bäste. Om det ändå bara varit där som snedstegen upphörde för Stefan Löfven.
Angela Merkel ska under mötet ha kommit fram för att hälsa på Löfven. Han hade dock inte tid att prata med den tyska förbundskanslern, han var nämligen fullt upptagen med Frankrikes president François Hollande (Expressen 8/10). Förvisso ska man vara artig och inte avsluta pågående samtal hur som helst, men prioriteringen ställer frågor om den nye statsministerns fingertoppskänsla.
Tyskland är den ekonomiska motor som bär Europa. Begåvat med ett stabilt politiskt klimat. Landet är dessutom en betydelsefull handelspartner för Sverige. Merkel är redan historisk och under hennes tid vid makten har det funnits all anledning att tala om en tysk guldålder. Det är mer än vad man kan säga om Frankrike.
Hollande är den mest impopuläre presidenten i mannaminne. Sitt rykte har han förtjänat genom flagrant ekonomisk misskötsel, täta regeringsbyten och ett privatliv som kantats av lyx, medan landet blöder. Få betraktar socialisten Hollande som en man med inflytande eller framtiden för sig. Ändå är det honom vår statsminister väljer att ge sin tid och det tycks onekligen få konsekvenser för svensk Europapolitik.
Löfven höll senare presskonferens i den lombardiska huvudstaden. Där bekände han sig som anhängare av den kontroversiella linjen att man bör tillåta mer flexibla budgetregler inom unionen, vilket förespråkas av hans internationella partikamrater Hollande och lika krisande Italiens Matteo Renzi (SvD 9/10). Därmed sällar han sig till den politik av idel slösande som under krisåren dragit ned kontinenten i fördärvet.
Till Löfvens försvar säger han sig fortsatt måna sunda statsfinanser, men i sedvanlig ordning är statsministerns uttalanden inte förenliga med den politik han förespråkar. Helomvändningen är ovärdig arvet efter regeringen Reinfeldt, som genom att predika sparsamhetens lov höll landet mer eller mindre utanför krisen. Sverige blev på så vis en av de mest tongivande rösterna i EU, tillsammans med länder som Storbritannien och Tyskland. Efter regeringens första uppvisning i den internationella salongen, tycks det goda svenska namnet vara hotat.
Möjligen var statsministern så pass stressad efter onsdagens partiledardebatt att han glömde ta med sig omdömet till Milano.