Siffran visar hur många fler 13-17-åriga folkbokförda flickor som 2018 fick diagnosen könsdysfori, jämfört med 2008. Totalt hade knappt 6 000 personer könsdysfori 2018 – en diagnos som innebär att dessa personers könsidentitet inte stämmer överens med deras från födseln registrerade kön.
Att antalet diagnoser ökat kraftigt är känt sedan tidigare. Men Socialstyrelsens senaste sammanställning (12/2) ger viktiga belägg för att diagnostiseringen av i synnerhet omyndiga tonåringar har skett alltför hastigt och ogrundat. Tecknen på det har tidigare funnits i larm från föräldrar (DN 4/9) och reportage från SVT:s Uppdrag granskning (9/10). Vården tycks ofta vara alltför snabb med att bekräfta tonåringens egen övertygelse om att han eller hon har könsdysfori och behöver så kallad könsbekräftande behandling, bland annat genom hormoner.
Könsdysfori som inte behandlas orsakar lidande, som den könsbekräftande behandlingen kan motverka. Men ett uppenbart bekymmer är att lidandet hos många som nu fått diagnosen mycket väl kan bero på något annat. Till exempel visar Socialstyrelsens rapport att de flesta med könsdysfori, i synnerhet folkbokförda flickor, också har andra diagnoser. Depressioner och ångestsjukdomar är vanligt.
Vårdens bedömning av om det verkligen är könsdysfori som orsakar lidandet är därför avgörande för att inte fel diagnos ska sättas och eventuellt livsavgörande hormonbehandling påbörjas. Det är fullt förståeligt att unga människor som mår dåligt försöker finna en förklaring. Där har könsdysfori på senare tid blivit ett uppenbart alternativ. Här finns dock tydliga farhågor om att vården inte gjort tillräckligt grundliga bedömningar, och att många därför har blivit feldiagnostiserade.
Den kanske viktigaste slutsatsen i Socialstyrelsens rapport handlar dock om förekomsten av självmord hos personer med könsdysfori. Just självmordsrisken har varit ett bärande argument, som bland annat använts av jämställdhetsminister Åsa Lindhagen (MP), för snabb diagnostisering och enklare väg till kirurgisk behandling av tonåringar. Uppdrag granskning visade i höstas att uppgiften saknar belägg. Nu pekar Socialstyrelsens rapport i samma riktning.
Eftersom personer med diagnosen könsdysfori som har begått självmord oftast också hade andra svåra psykiatriska diagnoser med hög suicidrisk går det inte att säga att just könsdysfori är orsaken. Det finns alltså ingen sådan anledning för vården att hastigt och ogrundat erbjuda diagnos och könsbekräftande behandling.
Självklart ska utredning ske utan onödigt dröjsmål. Men konsekvenserna blir betydligt allvarligare om fel diagnos sätts som leder till felbehandling. Då fortsätter personen att må dåligt, och köerna blir längre för dem som verkligen har könsdysfori. Ingen vinner på en sådan utveckling.