Caféer och hunddagis, loppmarknader och snickerier. Det är exempel på verksamheter som bedrivs med syfte att anställa människor som av olika anledningar har svårt att få jobb. Detta är på många sätt lovvärt, och ger en meningsfull och produktiv sysselsättning till dem som till exempel har en historia av svårt missbruk. Men även mellan dessa sociala verksamheter råder konkurrens om kunderna. Därför kan det också bli problem om kommunen ger sig in på marknaden.
För den enskilde kan skillnaden mellan kommunal och privat social verksamhet verka trivial. Men för ett mindre företag, kooperativ eller ideell förening kan det vara tämligen svårt att hävda sig. I en debattartikel i Dagens Nyheter (13/8) förklarar företrädare för Certasf, de arbetsintegrerande sociala företagens branschorganisation, hur flera aktörer tvingats lägga ned på grund av att kommunen startat samma typ av verksamhet.
Även om de sociala företagen inte strävar efter att gå med vinst måste de sätta priser som gör att verksamheten kan gå runt. Det behöver dock inte kommunerna, som kan fylla på med pengar om det skulle behövas. De sociala företagen drivs förvisso ofta med offentliga medel, exempelvis från Europeiska socialfonden. Men för dem är det betydligt svårare att ansöka om mer pengar så snart de tar slut. Därför är behovet större att delfinansiera verksamheten med försäljningen.
Samtidigt som kommunerna på flera håll konkurrerar ut privata initiativ pågår regeringens projekt för att främja fler sociala företag. 2018-2020 satsas 150 miljoner kronor på ändamålet. Det går bland annat ut på att uppmuntra kommuner och landsting att använda sig av sociala företag då det är lämpligt. Att kommunerna i stället driver egna sådana verksamheter när privata initiativ finns och skulle kunna anställa fler går således åt fel håll och skulle åtminstone behöva uppmärksammas i regeringens strategi.
Visst kan det verka ofarligt för en kommun att starta en cykelverkstad eller second hand-butik där långtidsarbetslösa kan få arbetsträning och samtidigt göra nytta för samhället. I många fall är det också ofarligt, men i de kommuner och orter där privata initiativ redan finns kan skadan bli stor. Särskilt om kommunen, som Certasf vittnar om, inte ens anstränger sig för att få ut långtidsarbetslösa i de privata verksamheterna först.
För att lösa problemet är det rimligt att någon form av enhet finns som granskar kommunens näringsverksamhet. Då kan en oberoende part bestämma om kommunen faktiskt gör någon nytta som inte redan finns, eller riskerar att tränga ut eventuella privata aktörer.
Att sociala verksamheter fyller en viktig funktion i samhället innebär inte att de överlever automatiskt. Även besökare på ett café som sysselsätter långtidsarbetslösa bryr sig om vad kaffet kostar.