Det var åtminstone ett vanligt argument när Sveriges Radions program Kaliber (13/4) ställde frågor om 24 kommuners vänortsavtal och andra partnerskap med kinesiska städer. Samtidigt gör flera andra kommuner en tydlig markering genom att säga upp sina avtal med Kina.
Det senaste året har bland annat kommunerna Linköping och Åmål sagt upp sina vänortsavtal med kinesiska städer. Anledningen är att markera mot det kinesiska kommunistpartiets brott mot mänskliga rättigheter, och fängslandet av svenske förläggaren Gui Minhai. Därtill finns flertalet verbala attacker och hot riktade mot Sverige. Det är tydligt att den kinesiska regimen inte har något intresse av genuint vänskapliga relationer med Sverige eller svenska kommuner. Och i en kommunistdiktatur gäller detta även enskilda kinesiska kommuner.
Kommunistpartiet både stödjer och kontrollerar de kinesiska vänorternas samarbeten och utbyten. Även om avtalen handlar om till synes ofarliga frågor som företagande och turism har den kinesiska regimen ett intresse av att bli accepterad av omvärlden. Det håller därför inte att som Stig Bertilsson, kommunstyrelsens ordförande i Bengtsfors, uttalar till SR hävda att samarbetet bara sker med en enskild kommun i Kina.
Det står klart att vänortsavtalen i de flesta fall är viktigare för Kina än för svenska kommuner. Det illustreras också av att det ofta är Kina som på ett eller annat sätt tar initiativ till samarbetena. Att säga upp avtalen när situationen i landet blir märkbart sämre är därför en tydlig markering från de kommuner som har gjort det.
Att hålla fast vid avtalen och hoppas kunna påverka Kina genom samtal och utbyten bör i stället sorteras i det naiva facket. Inte för att argumentet är utan poänger – samtal och utbyten är oftast de mest framkomliga tillvägagångssätten, men de behöver också följas av konsekvenser för den samtalspart som vägrar ändra sitt sätt att styra landet. Och med vänortsavtalen blir det än mer hopplöst eftersom de kinesiska lokalpolitikerna lyder under den kommunistiska regimen.
De enskilda kommunerna bör också väga in att utrikespolitik är en statlig och inte kommunal angelägenhet. Därför bör valen av vänorter begränsas till vänskapligt sinnade länder eller sådana som staten Sverige har omfattande och nära samarbete med.
Bruten kontakt med det officiella Kina behöver inte innebära bruten kontakt med de kinesiska medborgarna. De bör fortsatt ha möjlighet att se vad som finns utanför kommunistdiktaturens kontrollerade värld, men det bör då inte ske på partiets villkor. Sammantaget är vänortsavtal med kinesiska städer inte en god idé – de sker alltid på den politiska ledningens villkor.
De kommuner som fortfarande har avtal med kinesiska motsvarigheter bör säga upp dem. Sådan vänskaplig behandling är knappast det som kommer att påverka landet i en positiv riktning.