Orsaken är regeringspartiernas ovilja att seriöst diskutera kärnkraftens framtid. Och av allt att döma fanns helt riktigt inte mycket mer att hämta inom energiöverenskommelsens ramar.
Att M och KD skulle göra verklighet av sina sedan länge framlagda villkor verkade långt ifrån självklart. Det började i april med kravet att ändra energimålet till 2040 från förnybart till fossilfritt, för att inkludera den viktiga kärnkraften. Utan den blir stabiliteten i energiförsörjningen kraftigt försvagad, och vi riskerar effektbrist när det exempelvis är kallt och vindstilla. Men den framtidsutsikten tycks inte skrämma övriga partier i energiöverenskommelsen – S, MP och C – som fortsatt håller sig till den redan utstakade men riskfyllda energistigen.
Det som efter åtta månader till slut fick M och KD att göra verklighet av hotet att lämna energiöverenskommelsen var att regeringen vägrade diskutera kärnkraften med alla riksdagspartier. Detta efter att M och KD tillsammans med Liberalerna krävt en helt ny energiuppgörelse. Och visst hade det allra bästa varit om Socialdemokraterna, som till skillnad från MP och C inte har kärnkraftsmotstånd i sitt DNA, hakat på initiativet att förbättra kärnkraftens villkor. Men nu visar M och KD åtminstone att de menar allvar med sina hot.
Även om mycket uppmärksamhet läggs på den polariserande kärnkraftsfrågan måste en ny energipolitik vara betydligt bredare än så. Det handlar om att säkra både effekt och kapacitet för den pågående elektrifieringen av transporter och industri.
Nu står inte längre en riksdagsmajoritet bakom energiöverenskommelsen. Det borde innebära att alla partier börjar arbetet med att ta fram en ny uppgörelse, som utgår från nuvarande förutsättningar. Den bör bland annat överge skatter och elcertifikat som i dag missgynnar kärnkraft och kraftvärme.
Bakom att ta fram en ny uppgörelse står M, KD, L och även SD, som med nöd och näppe saknar majoritet. För att ett pålitligt stöd ska finnas i riksdagen krävs fortfarande att S vågar gå emot regeringspartnern MP. Men nu finns åtminstone ingen intakt energiöverenskommelse att gömma sig bakom och undvika konflikt med regeringsunderlaget. Den destruktiva låsningen kan nu förhoppningsvis läggas åt sidan.
Det är olyckligt att energipolitiken fortfarande styrs av två radikala partier i frågan, i form av MP och C. Efter alliansens uppbrott behövde de tre andra partierna inte längre ta hänsyn till C, vilket nu är anledningen till att frågan åtminstone tas upp.
I regeringen sitter dock fortfarande MP och gör det smärtsamt för S att tycka annorlunda i energifrågan. Men det är just det som S måste våga bortse från. Omsorgen om landets energiförsörjning, i alla väder, får inte falla på S omsorg om den egna regeringsmakten.