Lösningen borde då vara att se över vad som hindrar dessa personer från att exempelvis registrera sig i donationsregistret, men regeringen vill i stället runda människors bestämmanderätt över den egna kroppen. Detta genom att ta bort närståendes rätt att lägga in ett veto i frågan.
Så länge en person klart och tydligt har sagt ja eller nej till att donera organ är det inga konstigheter. Då gäller inte heller anhörigas vetorätt. Svårigheterna uppstår när en person inte har skrivit in sig i donationsregistret eller på något annat sätt tagit ställning. Redan nu finns då ett förmodat samtycke, men där finns i dag anhörigas vetorätt som en möjlig motvikt. Någon som kände den döde eller döende väl kan då bestämma om det blir någon donation eller inte. Men den möjligheten vill regeringen nu ta bort.
Förslaget, som nu har skickats på remiss till Lagrådet, grundas på en omfattande utredning som blev klar 2015. I den konstaterades bland annat att 70 procent av befolkningen kan tänka sig att donera sina organ, medan 6 procent absolut inte ville detta. Då var det dock bara 39 procent av alla svarande i undersökningen som hade gjort sin vilja känd.
Det finns alltså en hel del donationsvilliga personer som inte står i registret eller har berättat för en anhörig. Men det finns också en inte obetydlig andel som absolut inte vill donera. Ska vi då anta att alla okända fall hör till majoriteten?
Det tycker åtminstone socialminister Lena Hallengren (S). Hon säger till Sveriges Radio (24/9) att genom att ta bort närståendes vetorätt är förhoppningen att den donationsvilja som syns i undersökningarna ska möta det stora behov som finns. Och visst är det ett problem om många organ aldrig doneras för att en villig donator inte gjort sin vilja känd. Men då kan inte lösningen vara att kringgå den åsikten, med risk för att personen absolut inte vill donera något organ.
Här måste politiken inse sina begränsningar. Den kan göra det enkelt att registrera sig i donationsregistret och driva informationskampanjer mot allmänheten, men det får inte finnas några genvägar förbi människors egen vilja.
I utredningen från 2015 är just mer träffsäker information en av de stora åtgärderna för att öka antalet organdonationer. Sedan dess har ett nationellt donationsfrämjande centrum inrättats hos Socialstyrelsen med uppdraget att göra just det. Där kan det läggas högst motiverade slantar på informationskampanjer. Med tanke på det stora antalet kommunikatörer i offentlig sektor borde det vara en enkel match att nå ut till fler och förmå människor att omsätta sin donationsvilja till att faktiskt registrera sig.
Det må i slutändan vara lathet, lättja eller glömska som hindrar människor från att göra sin donationsvilja känd. Men så måste det få vara. Rätten att bestämma över den egna kroppen gäller även den som inte uttalat någon tydlig åsikt om organdonation.