Stöden fortgick i alla möjliga former; barnbidrag, bostadsbidrag, föräldrapenning, studiemedel och flerbarnstillägg. Att skattepengar gick till IS verkar svenska myndigheter ha varit medvetna om, dock inte i vilken omfattning. Intervjuade chefer i artikeln hänvisar till förbudet mot att föra register och de juridiska svårigheterna att utbyta information mellan myndigheter.
Iögonfallande är att inte ett enda fall har lett till åtal. Trots att det handlat om ett stort antal brott under flera års tid. ”Folkhemmets kvarnar mal på”, kommenterar Försäkringskassans samordnare mot organiserad brottslighet.
Det Sverige där folkhemmets kvarnar konstruerades är dock mycket olikt vårt samhälle. Socialförsäkringar skulle lösas ut automatiskt när fastställda kriterier möttes. Konstruktören, socialminister Gustav Möller (S), ville inte att någon behövande skulle tvingas stå framför socialnämnden för att synas i sömmarna. Behovet av kontroll ansågs mindre än behovet av personlig integritet i ett enhetssamhälle där det i grunden uppfattades som fult att vara ”bidragstagare”.
För att förhindra att utländska terrororganisationer, eller andra kriminella, kommer över välfärdspengar måste dock lagstiftaren nu se över socialförsäkringssystemen. Transparens och uppföljning måste öka på bekostnad av sekretess.
Kanske borde lagstiftaren också titta på trösklarna in till socialförsäkringssystemen. Ett antal av IS-resenärerna som fick bidrag hade en ganska tunn relation till det svenska samhället. De hade tidvis uppehållit sig här men inte gjort några större försök att bidra till samhället. I dessa fall kan man ställa frågan om de från första början skulle ha getts medborgarskap.
Förutom lagarna behöver Sverige också se över arbetsformerna och kulturen i de aktuella myndigheterna. Borde inte signalerna om att pengar gick till terrorism ha utlöst mer initiativ från chefer och tjänstepersoner? Finns det inget utrymme för den enskilde handläggaren att agera om han eller hon misstänker att något felaktigt sker?
Till slut ligger ett stort ansvar på våra folkvalda politiker. Att personer reste från Sverige för att ansluta sig till IS var känt redan under alliansregeringens sista år. Det lär knappast ha kommit som en överraskning att flera av dem levde på bidrag. Här fanns möjligheter för politiska initiativ. Men politikerna verkar ha varit rädda för att ta i frågor som rör islamism.
Det är de fortfarande. Samma dag som Expressen publicerade sitt reportage röstade S i Göteborg mot att dra in stödet till studieförbundet Ibn Rushd, vilket SVT rapporterade 17/12. Göteborg var den stad i Norden som bidrog med flest IS-krigare. Och Ibn Rushd har flera gånger ertappats med att bidra till det radikaliserade klimatet i stadens förorter. Vissa lär sig visst aldrig.