"I stort var infrastrukturplanen en besvikelse utifrån ett lokalt och regionalt perspektiv", skriver ledarskribenten.
De S-ledda styrena i kommun och region har förvisso försökt hålla ett positivt humör inför nyheten. Och betonat vikten av att Tjustbanan får ett nytt signalsystem och att länets tågbanor överhuvudtaget nämns i planen. Och det är ju såklart glädjande. Åtminstone för tågentusiaster. Som tycker att man ska vara glad även för smulor som trillar ner från staten.
Ty i stort var infrastrukturplanen en besvikelse utifrån ett lokalt och regionalt perspektiv. Inte överraskande dåligt, men inte heller bättre än vanligt. Mest anmärkningsvärt är att Kalmar län endast får någon promille av planens investeringar. Skulle länet få investeringar motsvarande sin befolkningsmängd så skulle de vara tio gånger större. Inga positiva nyheter nämns angående E 22. Väg 35 till Linköping nämns inte alls. Och tågbanorna står även fortsättningsvis utan medel för upprustning och elektrifiering.
Det är tydligt att arbetet för att göra skillnad åter har misslyckats, trots alla spår som kommunen, regionen och enskilda politiker arbetar med frågan.
Vi-drar-åt-samma-håll-spåret har varit en dominerande tanke under många år. Om vi bara blir överens inom kommunen, och sedan inom länet, och sedan till och med över länsgränsen till Östergötland, så kommer Trafikverket förstå våra behov. Men trots att man ställt sig i klump och talat med en röst, så har det inte gett resultat. Inte ens när regionen meddelar att de själva kan stå för en stor del av kostnaderna för upprustning av banorna.
Enskilda politiker har jobbat på tala-till-rätta-spåret. Om vi bara får chansen att tala med rätt personer så kommer de att förstå våra behov. Först var det Harald Hjalmarsson (M) som profilerade sig på området. Det gick inte så bra. Stafettpinnen togs över av Tomas Kronståhl (S) som hade infrastrukturfrågorna som prioritet redan när han var på väg att bli riksdagsledamot och har sedan dess debatterat, uttalat sig och skrivit brev till infrastrukturministern för att förtydliga behoven i länet.
Kronståhl får illustrera även sosse-spårets misslyckanden. Spåret bygger på ett antagande om att Socialdemokraterna, som leder såväl kommunen som regionen, borde kunna nå fram till partikamraterna i den S-ledda regeringen.
Det enda spår som kan tolkas som effektivt är utpressningsspåret. Genom att regionen köpte tåg för två miljarder som inte kunde köras om inte signalsystemet byttes ut av staten. EU-krav kan dock ha spelat in och utpressningsspåret är hur som helst svårt att upprepa. Men det går att förstå glädjen från vissa regionpolitiker efter Trafikverkets besked. Signalsystemet räddar måhända inte Tjustbanan, men det räddar ansiktet på ett stort antal regionpolitiker.
Jakob Styrenius, ledarskribent VT.
Den grundläggande anledningen till att alla de här insatserna för att förklara våra behov inte fungerar är helt enkelt för att regeringen och riksdagsmajoriteten inte prioriterar våra behov. Staten planerar nu att lägga 75 gånger mer pengar på de första etapperna av höghastighetsbanan än på hela Kalmar län. Det är en siffra som är svårsmält att ens ta till sig.
Om politiker på kommunal och regional nivå ska kunna påverka infrastrukturen under överskådlig tid så finns det två effektiva metoder. Dels att ta till sig vilka regionala satsningar som bedöms vara mest samhällsekonomiskt lönsamma (det är inte tågen). Dels att agera, snabbt och högljutt, för att stoppa snabbtågsbanorna. Det gäller i synnerhet folkvalda från S, V, MP och C, vilka driver höghastighetsplanerna idag.