Det finns mycket att invända mot den rödgröna regeringens budget. Det är en budget för ökad arbetslöshet, för ökade bidrag och kraftigt höjt skattetryck. En del av kritiken kommer från regeringen själv och är av så allvarlig karaktär att finansminister Magdalena Andersson (S) valde att lyfta ut den ur budgeten. I normala fall ingår en analys över hur budgeten kommer att påverka de svenska hushållen. Den här gången visade det sig dock att bara 20 procent tjänar något alls på budgeten medan hela 80 procent förlorar på den. Tar man hänsyn till arbetsmarknadseffekterna den förda politiken kommer att få lär andelen som förlorar på budgeten öka ytterligare.
Alliansens företrädare har heller inte varit nådiga i sin kritik av budgeten. Folkpartiets ekonomiskpolitiska talesperson Erik Ullenhag skjuter in sig på att budgeten, de stora skattehöjningarna till trots, är underfinansierad. Centerpartisterna Eskil Erlandsson, före detta landsbygdsminister, och Emil Källström, ekonomiskpolitisk talesperson, kritiserar regeringen för att ta pengar från landsbygden för att finansiera storstadssatsningar. Moderatledaren Anna Kinberg Batra påtalar att budgeten förstärker utanförskapet och ökar Sveriges sårbarhet. Och på det viset fortsätter det.
Problemet är inte att allianspolitikerna har fel, det har de inte. Problemet är att de själva genom decemberöverenskommelsen (DÖ) har skapat förutsättningarna för budgeten samt förbundit sig att släppa igenom den i riksdagen. Därför klingar deras kritik ihåligt.
Väljarna förefaller till stor del vara inne på samma linje. I sociala medier fylls kommentarsfältet hos praktiskt taget varje borgerlig riksdagsledamot med kritik mot DÖ och den borgerliga oppositionens hycklande. ”Sluta ’kvid’ i social medier och gör något åt skiten. Rösta ner DÖ.” ”Rösta då nej. Som medlem i M kräver jag detta.” ”En röst på M är en röst på V.” Detta är ett fåtal exempel men de beskriver väl den upprördhet och uppgivenhet som finns hos de borgerliga partiernas väljare, om än kanske främst i KD och M.
Dessvärre har dessa missnöjda väljare rätt. Genom att ingå DÖ står alliansen inte längre upp för sin politik. Två moderata landstingsledamöter från Västmanland skrev i en debattartikel för ett tag sedan att ”ett riktigt oppositionsparti lägger fram konkreta förslag, reserverar sig och opponerar sig till förmån för sin egen politik”. Skillnaden mellan att säga att man vill något och att faktiskt arbeta för att driva igenom det är milsvid. Att DÖ dessutom är konstruerad för att driva regeringen i famnen på V lägger ett lager av förolämpning på alltsammans.
Om S och MP på eget bevåg slagit sig ihop med V för att skapa majoritet i riksdagen och på så vis riva ned det svenska välståndet vore det en sak. Men de rödgröna partierna kan inte driva igenom sin skadliga politik själva. Det vet såväl väljare som politiker. De förra väljer dock allt oftare att tala klarspråk om situationen. Det håller pressen på politikerna vid liv. Det behövs.