I nöden prövas vännen, heter det i talesättet. Terrordådet i Paris och Frankrikes krig mot Islamiska staten, IS, prövar Sveriges vänskap med Frankrike och övriga medlemsländer i den Europeiska unionen. Något annat alternativ än att resolut sluta upp bakom Frankrike är otänkbart.
Terrorsekten IS, som spridit sitt gift över stora delar av Syrien och Irak och dess hårt prövade befolkning, måste bekämpas. Frankrikes president Francois Hollande säger att Frankrike är i krig med och tänker utplåna IS. Efter terrordåd som dödat 129 personer och skadat över tre hundra är det självklart att känna sympati med fransmännen.
Sympati är dock inte samma sak som solidaritet. Solidaritet kräver mer än ord. Därför är det glädjande att alla EU-länder hörsammat Frankrikes begäran om hjälp i enlighet med Lissabonfördragets artikel 42.7. Där stadgas en skyldighet för alla medlemsstater att ge ”stöd och bistånd med alla till buds stående medel” till den medlemsstat som utsätts för ett väpnat angrepp på sitt territorium.
Med alla till buds stående medel innebär även militära medel. Om Frankrike begär det ska vi naturligtvis ställa upp med JAS-plan, militärsjukhus – allt efter behov.
Det är första gången artikel 42.7 åberopas och vid förhandlingarna om fördraget så var det väl få som trodde att det skulle aktualiseras, vilket förklarar att man kostade på sig en nödutgång för alliansfria länder. Enligt andra meningen i artikel 42.7 ska skyldigheten att bistå inte påverka ”den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik”.
Blir det lite för jobbigt för svenska politiker att bistå Frankrike militärt kan man alltså försöka att krångla sig ur sina högtidliga solidaritetsdeklarationer.
Den svenska riksdagen antog en sådan ensidig deklaration år 2009. Innebörden upprepades i årets utrikespolitiska deklaration: ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller angrepp skulle drabba ett annat EU-medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Vårt land ska därför kunna ge och ta emot stöd såväl civilt som militärt.”
Om regeringen kommer att känna sig bunden av fagra ord återstår att se. Enligt höstens regeringsförklaring tjänar den militära alliansfriheten ”alltjämt vårt land väl”.
Vi har alltså tagit på oss förpliktelser mot andra länder men håller samtidigt en dörr öppen för att backa ur, om det blir besvärligt. Begär Frankrike militärt stöd blir det besvärligt för regeringen, vars miljöpartister lever i sin egen värld och är avvisande till en militär insats.
Blir det skarpt läge och S inte får med sig MP måste statsminister Stefan Löfven ta ansvar för landet och (utnyttja tillfället att) göra sig kvitt MP. Eftersom Sverige inte är med i Nato så är artikel 42.7 vårt enda hopp om vi skulle behöva hjälp. Hur vi uppträder nu avgör om vi kommer att kunna räkna med EU-ländernas stöd i framtiden. Det är inte bara en fråga om säkerhet – det är också en fråga om anständighet.