Varför har inte företagen vett att stänga ned sin verksamhet för att minska smittspridningen?
Frågan kan besvaras kort – för att det inte är deras uppgift. Det är expertmyndigheter och det politiska ledarskapet som ansvarar för restriktioner. Företag tar ofta ett socialt ansvar, men det är inte deras huvuduppgift. Företagarens ansvar, gentemot sig själv och sina anställda, är att överleva genom att i slutändan ha mer inkomster än utgifter. Det gör de på samma sätt som alltid – genom att försöka anpassa sig till rådande förutsättningar. Det innebär en balansgång mellan att hitta kreativa lösningar för att få intäkter och samtidigt följa myndigheternas rekommendationer. Vilket de allra flesta företagare synes klara med bravur. För den balansakten förtjänar de respekt. Inte kritik.
Varför ska vi hjälpa företag som inte har en buffert?
Om nu företagets uppgift är att tjäna pengar och överleva, borde de inte ha en buffert för sämre tider? Givetvis bör de ha det. Och företag som inte har en buffert för normala variationer överlever inte över tid. Men det som händer många företag nu är inte en normal situation.
Låt oss räkna lite på det. Vissa branscher har förlorat nästan hela sin omsättning. Kanske går det över på ett kvartal. Möjligen krävs det två innan läget normaliseras. För att klara en sådan situation (utan krisåtgärder) krävs att företaget har likviditet motsvarande en halv årsomsättning på kontot. Ett genomsnittsföretag i de hårdast drabbade branscherna – hotell, restaurang, handel, transport och tillverkningsindustri – har dock endast en marginal på runt tre procent.
För att bygga upp en buffert för ett halvår utan intäkter måste dessa företag lägga all vinst efter skatt till bufferten under tjugo års tid. Oräknat eventuellt dåliga år där vinsterna uteblir. Utan att en krona under tiden går till de som investerat i företaget. Man behöver inte vara doktor i företagsekonomi för att förstå att investeringar till företag skulle utebli under sådana premisser. Och få av oss skulle vilja starta och driva upp verksamheter under dessa förutsättningar. Därför anpassar sig företag till normala variationer och inte extraordinära händelser.
Varför ska vi hjälpa privata företag med offentliga medel?
Om det nu är orealistiskt att företagen bygger upp en buffert för osannolika händelser, får de väl gå i konkurs? Det nyttobetonade svaret är att den offentliga ekonomin skulle drabbas hårt om inte företagen får stöd. Det kan betraktas som en offentlig investering för att inte förlora stora skatteintäkter i en nära framtid.
Det principiella svaret är att åtskillnad mellan det privata och det offentliga är viktig och bör upprätthållas. Vi bör undvika regelsystem som ”privatiserar vinster och socialiserar förluster”. Men det är ingen motsägelse att vi nu socialiserar delar av förlusterna i kris, när delar av vinsterna är socialiserade till vardags.
Staten kan erbjuda företag kreditvärdighet med delar av företaget som säkerhet. Då kan staten komma att bli passiv delägare till vissa företag. Detta är dock något väsensskilt från den socialisering av näringslivet och övertagande av fabriker som socialister nu börjar prata högt om.
Nu visas vår inställning till företag och företagande. Snart kommer företagens betydelse för den offentliga ekonomin att visa sig ännu tydligare.