Frågor om huruvida samhällsutvecklingen är positiv eller negativ har redan kluvit väljarkåren. Särskilt sverigedemokratiska väljare har utmärkt sig som mer pessimistiska än andra. De senaste årens diskussioner har därför fokuserat på att förklara skiljelinjer inom politiken utifrån begrepp som varsomhelstare och någonstansare eller genom GAL/TAN-skalan.
I grund och botten bygger båda de indelningarna på att vissa identifierar sig som världsmedborgare, medan andra är rotade i en lokal identitet. I sin mest vulgära form blir det en indelning mellan framåt- och bakåtsträvare.
Nu verkar sådana distinktioner vara som bortblåsta. Tidskriften Axess chefredaktör, PJ Anders Linder, skrev träffande nyligen på Twitter (13/4) att ”GAL-TAN-skalan har fått konkurrens av ytterligare en dimension: de som verkligen föreställer sig att allt går åt helvete vs dem som har en något ljusare syn på saker och ting.”.
I ekonomiska kriser går annars konflikten längsmed höger-vänster-skalan. I de olika politiska ideologierna finns motsatta synsätt på ekonomi, och varje parti har olika intressegrupper för ögonen. Sådana skiljelinjer är fortfarande tydliga. Företagsvänliga moderater vill slopa arbetsgivaravgifter för att stimulera ekonomin. Socialdemokrater med löntagarperspektiv vill plöja in pengar i a-kassan. Men om coronavirusets hantering har det varit mestadels tyst i den politiska toppen som enligt svensk modell hänvisar till expertmyndigheterna. Kanske är det som poeten Werner Aspenström en gång anmärkte, att paniken är så allmän så att lugn råder.
Visst fanns en konflikt kring beslutet att ge regeringen extraordinära befogenheter. Men denna skar genom regeringen, där Miljöpartiet tvingade fram begränsningar i förslaget. Det finns bara två partier som drivit på för mer långtgående åtgärder än att ge regeringen tillfällig makt att förbjuda möten och stänga ner köpcentra, och det är Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. Paradoxalt nog två partier som själva definierar sig som varandras motpoler.
Skiljelinjer dras alltid utifrån vissa centrala frågor. Den nya skiljelinjen överlappar inte med de gängse ideologierna. I stället finns en krass pessimism inför att Sverige gör för lite. En misstro mot att Sverige verkligen gör rätt, när de flesta andra länder gör tvärtom. Mot det ställs en optimism inför att svenska myndigheter vet vad som är bäst. Ofta förenat med en idé om att svenskar har en unik förmåga att sluta sig samman. Så bildas nya ideologier i coronans tid.
Den som vill förklara politiken utifrån GAL/TAN är därför ute på hal is. Skiljelinjer kring globalism och nationalism blir ointressanta i frågor som rör smittskydd, och inte invandring. Coronaviruset visar hur alla sådana förenklingar har verkligheten som fiende.