Regeringen försöker försvara ett politiskt utrymme där både vinstförbud och valfrihet får plats. Problemet, för regeringen, är att utrymmet inte existerar.
Regeringens välfärdsutredare Ilmar Reepalu presenterade sitt betänkande i november. I betänkandet lyckas han med det logiska konststycket att motivera en politisk begränsning av marknadsekonomin – med marknadsekonomiska argument. Det ska inte få förekomma "övervinster", som överstiger det "som marknaden kan anses kräva". Och löner till företagsägare får enligt utredarens förslag inte bli högre "än vad som är marknadsekonomiskt motiverat".
Utredningen ger sken av att ha hittat marknadens magiska gränser. Det tyder på en total brist på förståelse av vinstens roll för investeringar och entreprenörskap i en marknadsekonomi. Alla aktörer på marknaden väger risk mot möjlig vinst. Blir det vinst skapas säkerhet för framtida investeringar.
Den som tror på vinst i framtiden vågar också ta risken att investera. Det gör inte längre välfärdsföretagarna. En månghövdad skara företagare har vittnat om att de måste lägga ned sin verksamhet om förslaget blir verklighet.
Och det är inte bara en känsla bland företagarna. Revisionsbolaget PwC har genomfört en konsekvensanalys av förslaget. Analysen, som presenterades på DN debatt den 29 december, visar att fyra av fem företag i välfärdssektorn skulle få så liten rörelsemarginal att de i praktiken inte kan drivas vidare. Och en fjärdedel av företagen skulle till och med tvingas att gå med förlust.
PwC:s analys är ytterligare ett bevis på att det inte finns något möjligt mellanläge mellan vinst och valfrihet i välfärden. Att säga att man vill förbjuda vinst är att vilja, eller acceptera, att de privata alternativen försvinner.
Att försöka få bort privata verksamheter må vara en legitim politisk hållning bland renodlade socialister. För socialdemokratin är den däremot problematisk. Widar Andersson, chefredaktör och ledarskribent på socialdemokratiska Folkbladet, kallar det symbolpolitik av värsta sorten. Och att agitationen mot vinsterna är fantasier utan verklighetskontakt.
En tolkning väljarna kan göra är att Socialdemokraterna verkligen vill stoppa vinsterna. Då måste det betraktas som ett hyckleri av stora mått att regeringens avkastningskrav på sina egna bolag är tre gånger högre än vad utredningen tillåter. En annan tolkning är att Stefan Löfven endast håller skenet uppe för att hålla Vänsterpartiet på gott humör. Då är det statsministern som är hycklaren, genom sina skenutfall mot vinsterna.
För att försvara omöjliga positioner krävs en hög tolerans för motsägelsefulla utredningsförslag och politiskt hyckleri.
Den toleransen är sannolikt lägre hos väljarna än hos Socialdemokraterna.