Delar av campus av Linnèuniversitetet i Växjö. En institution där den akademiska friheten är hotad, befarar ledarskribenten.
I annonsen för professuren beskrivs att ”undervisningen bedrivs i lärarlag där olika lärare bidrar med olika praktiska, teoretiska och konstnärliga infallsvinklar”. Det låter ju bra. Tolerant och blandat, liksom. Ja, om det inte vore för den nästkommande meningen: ”Detta arbete utgörs genom normkritik, dekolonialism, feminism, queerteori och teorier om posttillväxt.”
Så var det med den vetenskapliga friheten. Budskapet är uppenbart för den som avser söka tjänsten. Det är dessa vetenskapliga teorier som gäller på institutionen och gillar du dem inte har du inte här att göra.
Det första problemet är de aktuella teoribildningarna som sådana. De har en tendens att användas som cirkelresonemang, där teorin styr tolkningen av empirin, vilket i sin tur ges som bevis på teorins sanningshalt. Förvisso en risk inom all vetenskap, men en risk som ökar markant när man observerar ”osynliga” strukturer, inom discipliner som inte släpper in alternativa teorier och tolkningar. Det är så man kan bevisa att Sverige är genomsyrat av strukturell rasism.
Ett annat problem är den alltmer begränsade akademiska friheten. Friheten är inte en lyx vi ska försöka ge till forskarna, den är en förutsättning för att vi överhuvudtaget ska ha en akademi. Utan friheten produceras allt mindre vetenskap av kvalitet och allt mer pamfletter och reproduktion av förutbestämda slutsatser.
Under lång tid har politiken påverkat akademin i Sverige i en begränsande riktning, inte minst under det socialdemokratiska styret. Sällan genom att offentligt peka med hela handen. Men desto oftare genom små dekret om ”värdegrund”, och breda uppdrag till universiteten om att ”integrera” vissa perspektiv i akademiska verksamheter på alla nivåer. Så att vissa perspektiv, teorier, och – ja – politiska värderingar, får en särställning inom akademin, och i slutändan påverkar vad man kan forska och utbilda om.
Med tiden har de här begränsande attityderna letat sig in i akademin och på vissa håll fått fäste inom institutioner och fakulteter, så att det numera är kollegiet som agerar inkvisition mot de lärare och forskare som inte vill inordna sig i ledet.
När hela ämnesområden, och tydligen hela institutioner, begränsar sin verksamhet till ett par teorier och en handfull perspektiv så är det inte fel att tala om en form av akademisk sekterism. Där uttalade eller outtalade normer avgör vad som går att forska om, vilka perspektiv som tillåts, vilka böcker man får använda, och - såklart - vilka människor som söker sig dit och vilka som söker sig därifrån.
Jakob Styrenius, ledarskribent VT.
Den här utvecklingen är inte okänd. Men sällan är fenomenet lika tydligt som i annonsen från Linnéuniversitetet.
Bo Rothstein, professor emeritus i Göteborg, bjuder på en lika humoristisk som allvarlig kommentar när han söker tjänsten och lägger ut ansökan i offentligheten.
Angående teorin om posttillväxt hänvisar han till sitt intresse för postverkets historiska tillväxt. Och avseende ämnesområdet design och visuell kommunikation poängterar han en stor samling av egenproducerade och mycket fräsiga powerpoint-bildspel. Men han frågar också i sin ansökan vad som händer om de förutbestämda teorierna inte går att verifiera empiriskt i hans forskning. Måste han då ha universitetsledningens tillstånd att byta till en annan teori?
Regeringen gav nyligen ett uppdrag om att undersöka hur det står till med den akademiska friheten på lärosätena. Det är inte en dag för tidigt.