Lösningen har varit innovationer och teknisk utveckling som gjort att vi kunna använda jordens resurser så mycket mer effektivt.
I dag är problemet på många håll det motsatta. I nästan hälften av världens länder är barnafödandet lägre än de 2,1 barn per kvinna, som krävs för att upprätthålla befolkningsmängden på sikt. Det inkluderar Sverige. Effekterna av ”den demografiska utmaningen” är att färre andel yngre behöver ta hand om och finansiera allt fler äldre.
Det är svårt att hitta enkla lösningar. Och ännu svårare att hitta snabba lösningar. Det som brukar påverka födslotalen är samhällsekonomin och familjepolitik. Siffrorna har sedan 1970-talet gått upp och ned men hållit sig ungefär mellan ett och ett halvt och två barn per kvinna. Även i absoluta tal har antalet födslar varit någorlunda jämna och sedan 1940-talet pendlat mellan cirka 90 000 och 120 000 barn per år. Och även om födslotalen gått ned de senaste åren, utan att man kan slå fast exakt varför, så ligger de fortfarande på genomsnittliga nivåer ur ett längre perspektiv.
Det primära problemet i den demografiska utmaningen är således inte att det föds så få barn just nu. Problemet är att de åldrande 40-talisterna är så många.
Ur ett lokalt perspektiv är frågan ännu viktigare. Och sannolikt ännu svårare att påverka. I december kunde vi läsa att det inte fötts så få barn i Västervik på 50 år. Allvarligt, kan tyckas, men varken ovanligt eller besynnerligt. Vi delar utmärkelsen med 22 kommuner. Och det synes inte bero på att Västerviks kvinnor i fertil ålder slutat föda barn. Tvärtom visar kommunens befolkningsprognos att kvinnor i Västervik stabilt får fler barn än genomsnittet i landet. Fruktsamheten ligger på en nivå där befolkningsmängden kan bibehållas eller till och med öka. Högst sannolikt har det minskade antalet födslar istället att göra med den långa trenden att befolkningen minskat, och med den antalet fertila kvinnor. Två trender som förstärker varandra.
Mer problematiskt är att kommunens medelålder ökat ganska kraftigt på senare tid. ”Äldre” inflyttare, alltså sådana som inte får fler barn, kan förvisso få befolkningsstatistiken att se bättre ut på kort sikt, men kommer inte att ändra utvecklingen på längre sikt.
Ska man bryta befolkningstrenden på sikt måste man alltså locka hit relativt unga personer och barnfamiljer. Om det är möjligt är en annan fråga. Medelåldern, och antalet barn och personer i fertil ålder, är hur som helst relevanta tal att hålla koll på för att se om vi är på väg åt ”rätt” håll. Det positiva i kråksången är att utvecklingen för flyttnettot på lång sikt går åt rätt håll och det numera flyttar hit fler än det flyttar ifrån.
Människor låter inte kortsiktiga politiska utspel styra de stora besluten i livet, som att skaffa barn. Så vad kan kommunen göra för att påverka utvecklingen?
En rimlig tanke är att utgå från kommunens styrkor.
Småskalighet och möjligheten att erbjuda ett enklare, bekvämare och tryggare livssituation. Man bör se till att samhället fungerar. Att det finns bostäder och fungerande omsorg. Och att den grova brottsligheten inte får chans att bita sig fast även här. Arbetsmarknaden är en svaghet. Men istället för att stirra sig blind på arbetspendling och kommunikationer bör man fokusera på möjligheterna att bo i kommunen och arbeta på distans. Den infrastruktur som borde vara högst prioriterad är att se till att det finns bra bredband i kommunens alla hörn.
Det är lättare att säga vad kommunen inte ska göra för att försöka ändra utvecklingen. Som att satsa på allehanda kostsamma projekt i villfarelsen att det skulle bidra till att locka hit inflyttare. Och som tar pengar från den skola och omsorg som faktiskt kan avgöra om barnfamiljer flyttar hit eller de redan boende skaffar barn.
Ibland är det bättre att inte göra något alls. Eller snarare acceptera vissa långsiktiga trender och ha ett klokt förhållningssätt till dem. Och vara beredd att sänka kostnaderna när det behövs. Har vi otur och det faller ut så är vi åtminstone förberedda. Har vi tur löser sig den demografiska utmaningen av sig självt, utan kommunens inblandning. Återigen genom innovationer och ett förbättrat utnyttjande av de resurser vi har till förfogande. Denna gång inkluderande de mänskliga resurserna. Och då står vi starkare, utan att ha spenderat en massa pengar på befolkningstillväxt i onödan.