Under sommaren bröt göteborgspolisen Ulf Boström ihop i en SVT-intervju när han fick frågan hur det känns att varje dag möta människor som är ständigt utsatta för utpressning och som polisen inte kan hjälpa. Boström berättade om en gigantisk hotkultur mot näringsidkare, där människor antingen betalar och försöker leva ett normalt liv i tysthet, eller står emot och får sitt liv totalt fördärvat.
Senare under sommaren kom en rapport som beställts av kommunstyrelsen i Göteborg. Den beskriver en utbredd tystnadskultur inom kommunen, och hur kriminella klaner och gäng tystar anställda i myndigheten så att de blundar för narkotikaförsäljning, låter vapen och narkotika förvaras i kommunens lokaler, och inte vågar orosanmäla för att skydda utsatta barn. Problemen förstärks av en organisatorisk tystnad, censurerande chefer och vissa medarbetare som själva är en del av problemet.
Hur hamnade vi här? Klankulturen är inte typiskt svensk, utan invandrad. En hög invandring och en mindre välfungerande integration är en grund till problemet. Likaså att den organiserade brottsligheten var politiskt lågprioriterad under lång tid. Till detta ska läggas en påtagligt svensk mentalitet i offentligheten att bara accepterar en uppfattning i taget. Och att kritiska röster om invandring, hedersförtryck och klankultur aktivt tystats genom nedsvärtning och isolering. De har påståtts vara rasister, eller att de fiskar i grumligt vatten. Eller så har fakta accepterats som sanning men eftersom sanningen gynnar Sverigedemokraterna ska den ändå tystas ned. Det har varit en bra grogrund för att låta kriminella gäng och klaner breda ut sig i förorterna under många år.
Men det är inte längre en företeelse som är isolerad till utkanten av storstäder. Skjutningar och sammandrabbningar av stora folksamlingar synes numera kunna inträffa i alla typer av städer, oavsett läge och storlek. Enligt polisen finns det ett 40-tal olika kriminella släktnätverk i landet och enbart i Västergötland och Halland är de verksamma i Göteborg, Borås, Trollhättan, Uddevalla, Vänersborg, Kungälv, Halmstad, Falkenberg, Laholm och Tranemo/Limmared (SVT 200907).
Det synes dock vara stora variationer mellan olika städer och regioner. Såväl kriminella gäng som klaner är i regel geografiskt baserade.
I detta perspektiv får vår egen kommun en slags fördel, i form av en relativt hög trygghet. I Svenskt Näringslivs undersökning om företagsklimatet sticker tryggheten ut och får överlägset bäst resultat jämfört med resten av landet.
Men det är fördel vi kan förlora. Att det finns kriminella gäng i kommunen som ägnar sig åt narkotikahandel och innehåller individer med visst våldskapital är känt. Och att vi skulle vara helt förskonade från klanbaserad kriminalitet är ett olovligt naivt antagande. De kriminella gängen och klanerna är svåra att bli av med när de bitit sig fast i samhället. Till sin natur är de också, som alla organisationer, tillväxtfokuserade.
Det finns alltså all anledning att ta problemen på allvar och mäta dem även här. Det är enda sättet att veta hur illa det är ställt, hur utvecklingen ser ut och vilka insatser som krävs. En oberoende utredning, i likhet med den som genomfördes i Göteborg, är en bra start.