"Så länge inte kommunkoreografen ska dansa mest på förskolor och äldreboenden finns det anledning att reflektera över hur projektet påverkar människors vilja att betala för kultur", skriver ledarskribenten.
Den intet ont anande poeten hamnade enligt egen utsago i en ”skitstorm”, så snart projektet blev offentligt. Det mediala genomslaget blev extremt, på nyhetsplats men även på ledarsidor som påtalade det absurda i att 894 000 kronor av våra gemensamma skattepengar skulle gå till att skriva dikter om Tranemo. Svaret på denumera bevingade frågan ”Vad fan får jag för pengarna?” fick på sätt och vis ett ansikte.
När Västerviks projekt med en ”kommunkoreograf”, med förlaga från Stockholm, dessutom förkortas och benämns som KOKO så blir man säker. Det här är inte en utformning som några aningslösa kulturarbetare har råkat hitta på. Det här är fullfjädrade PR-proffs som förstått hur de maximerar människors reaktioner. Genomslaget blir därefter. Kommunens koreograf hamnar i flera riksnyheter och efter att SVT rapporterat om saken blir Slöseriombudsmannens facebooksida närmast glödande av upphetsningen. Ganska snyggt får man ändå säga. Succén är ett faktum. Åtminstone ur ett publicitetsperspektiv.
Hur koko är då det här projektet egentligen? I sak verkar det vara högst oklart för alla, inklusive kommunens kulturchef, vad projektet innebär. Det får väl utvärderas med tiden får man anta.
I princip handlar kritiken nästan uteslutande om slöseri. En halv miljon kostar projektet skattebetalarna. Det har påtalats att staten och regionen står för den största delen av kostnaden. Men att ett projekt finansieras av andra offentliga medel än kommunens gör det inte till ett bättre projekt ur ett bredare skattebetalarperspektiv. Om kommunens skattebetalare ska glädjas åt att resten av landet är med och betalar får man väl samtidigt hoppas på att skattebetalare utanför kommunen kompenseras med en egen kommunestradör eller kommunpantomimartist.
Jakob Styrenius, ledarskribent VT.
Efter att ha raljerat en smula (för det går faktiskt inte att låta bli) finns det skäl att reflektera över upprördheten kring just kommunpoeter och kommunkoreografer. Det är inte alls svårt att ifrågasätta att skattemedel går till kultur och hävda att det borde finansieras av sin egen kraft och av efterfrågan från privatpersoner som betalar med egna pengar. Men ur det perspektivet är inte kommunkoreografer värre än museer, offentlig konst eller föreningsstöd. Man kan absolut kritisera de 17 miljarder som staten lägger på kulturområdet. Men med tanke på upprördheten över småslantarna i kulturprojekten borde protesterna vara rasande över de evigt pågående och väldigt mycket större slöserierna i resten av offentligheten, såsom alla administratörer i vården.
För Västerviks del är inte själva kostnaden bekymret. Mer bekymmersamt är det faktum att Västerviks kommun sedan länge satsar på gratis kultur och evenemang. När man pytsar in gratis pengar i en marknad leder det i regel till lägre produktivitet och både försämrat utbud och efterfrågan på sikt. Gratis pengar förstör marknader. Det är en grundläggande marknadsekonomisk sanning som tyvärr gått de politiska partierna förbi i Västervik. Så länge inte kommunkoreografen ska dansa mest på förskolor och äldreboenden finns det anledning att reflektera över hur projektet påverkar människors vilja att betala för kultur. Och hur det i sin tur påverkar de som redan ägnar sig åt konstformen i kommunen idag.