Knappt hade vi börjat skriva november förrän rapporterna kom om hur fyra människor skjutits ihjäl i Wien och många fler skadats. Ett dåd som hade föregåtts av flera blodiga attacker mot den franska republiken.
När statsminister Stefan Löfven (S) fördömde morden i den österrikiska huvudstaden sade han att ”vi måste stå enade i attackerna på vårt öppna samhälle.” Och tyvärr tvingas västvärldens regeringschefer återkommande fördöma islamistisk terror i närområdet. Samtidigt får inte fördömandena tappa i kraft. Vi måste stå enade för det öppna samhället.
Tyvärr förekommer dock eftergifter, även om de kan framställas som goda intentioner. De terrorattacker som inträffade i Frankrike innan morden i Wien sammanlänkades med den debatt som uppstått i Frankrike och resten av världen efter att en fransk lärare mördats. Bakgrunden var att läraren visat en karikatyr av profeten Muhammed under en lektion om yttrandefrihet. Händelsen och mordet drog igång en horribel diskussion om huruvida det verkligen är nödvändigt att visa kontroversiella bilder. Många var brasklapparna om att mord såklart inte är försvarbart – men är det nödvändigt att visa bilder som upprör så, var resonemanget som följde.
Men vi får inte för en minut tro att det bara handlar om karikatyrer. Islamistiska terrorister skulle inte sluta mörda oskyldiga människor i västvärlden om karikatyrerna censurerades. Det är bara en dimridå. Det som attackeras är det västerländska samhället i stort.
Genom att förklara islamistiska terrorattacker med att de skulle bero på bilder eller enskilda händelser reducerar vi dem till mer hanterbara problem. Och mindre skrämmande.
Hur västvärldens öppna samhällen ska skyddas från den islamistiska terrorn är dock smärtsamt svårhanterligt.
De små extremistiska grupperingar som utför terrordåden vill inget annat än att skapa motsättningar, och då handlar det i synnerhet om att skapa konflikt i västländer mellan majoritetsbefolkningen och invandrade muslimska grupper. Om oskylda minoriteter misstänkliggörs och i allra värsta fall diskrimineras kan det skapa konflikter som extremisterna kan utnyttja för att söka stöd. Samtidigt kan alla försiktighetsåtgärder för att inte bidra till motsättningar också slå fel. I Storbritannien framkom det nyligen i utredningen av terrorattentatet i Manchester 2017 att en väktare sett självmordsbombaren innan dådet och bedömt honom som suspekt. Men av rädsla för att anklagas för rasism konfronterade väktaren aldrig mannen.
Att motverka terror har länge handlat om hårda åtgärder. Som betonglejon på gågator, utökad avlyssning och tungt beväpnad polis. För samhället i stort återstår dock de kanske svårare, och mjukare, frågorna. Hur ska vi hantera rädslor i vardagen?