Myndigheter måste bli bättre på att förebygga, upptäcka och anmäla välfärdsfusk och kriminalitet, skriver ledarskribenten.
Det är inte bara provocerande utan system- och demokratihotande, när vi alla tappar lite tilltro till systemet, och när de kriminella organisationerna växer på bekostnad av det demokratiska rättssamhället.
Problemen togs länge inte på allvar. När insikten om problemens storlek och allvar dröjt så har även myndigheternas åtgärder sackat efter. Myndigheter generellt är dåliga på att känna till och utnyttja möjligheterna att dela information med varandra för att kunna identifiera kriminella aktörer och undvika felaktiga betalningar. Till det ska sägas att regelverket kring sekretess mellan myndigheter är krångligt och ofta sätter hinder för möjligheterna att dela information. Dessutom lägger polisen ned en stor del av bedrägerierna som faktiskt anmäls.
Det här behöver förändras i alla led. Myndigheter måste bli bättre på att förebygga, upptäcka och anmäla välfärdsfusk och kriminalitet. Sekretessen mellan myndigheter måste lättas. Och uppklarningen av välfärdsbrott behöver förbättras. Kanske genom att öka prioriteringen, eller låta någon annan myndighet än polisen sköta utredningarna.
Ett steg på vägen genomför regeringen med den planerade utbetalningsmyndigheten, som ska förebygga, upptäcka och förhindra felaktiga betalningar från de viktigaste statliga myndigheterna.
Men här ingår inte kommuner och regioner. Även inom dessa försnillas miljarder varje år. Brå har i sina rapporter den senaste tiden konstaterat att det även hos kommuner och regioner finns sekretesshinder för att dela information, samt att dessa myndigheter ofta saknar metoder för att upptäcka allvarlig välfärdsbrottslighet.
I dagarna rapporterade dessutom Ekot om andra siffror från Brå. Nämligen att få kommuner anmäler bidragsbrott, som de enligt lagen är skyldiga till. Närmare 60 procent av kommunerna anmälde inget misstänkt bidragsbrott förra året. Och var femte kommun har inte anmält ett enda brott de senaste fem åren.
Det är givetvis ett misslyckande. Och frågan behöver ställas hur Västerviks kommun arbetar i frågan. I en snabb undersökning av nyheter på nätet finner man ett antal lokala nyhetsartiklar om misstänkta bidragsbrott i Västervik – som anmälts av Försäkringskassan eller andra statliga myndigheter. Men ingen där kommunen anmält. Det ger såklart inte hela sanningen, men påtalar vikten av att kommunen förklarar sig.
Som Corren rapporterade i dagarna har Linköpings kommun en särskild arbetsgrupp som målmedvetet försöker motverka ekonomisk brottslighet i form av bidragsbrott. Och man anmäler alla misstänkta brott. Det har blivit 30 anmälningar på drygt ett år. Och runt sju miljoner skattekronor räknar kommunen med att de har räddat genom arbetet.
När kommunens revisorer nyligen beställde en extern granskning av kommunens kontrollarbete på området så blev den sammanfattande bedömningen att ”kommunstyrelsen och socialnämnden inte har säkerställt en god intern kontroll för att förebygga, upptäcka och utreda kvalificerad välfärdsbrottslighet”.
Det låter ju onekligen illa och borde tas på stort allvar, kan man tycka. Men när socialnämnden skulle svara revisorerna vad de avser göra för åtgärder, så nöjer sig nämnden med att säga att de inte håller med. Förslaget om mer exakt svar på kritiken, punkt för punkt, avslås, eftersom nämnden och revisorerna även fått muntliga svar (VT 24/5).
Jakob Styrenius, ledarskribent VT.
Det är ju bra att majoriteten av nämnden känner sig trygg med svaren, men det kanske kan vara bra att också resten av befolkningen får reda på svaren, om förtroendet för systemet även ska bestå hos dem.
Det är inte första gången förslag på mer utredning och fakta kring kriminalitet röstas ned inom kommunpolitiken. Tidigare exempel har rört hedersrelaterade brott och samhällshotande kriminalitet från gäng och klaner.
Den 1 juli kommer en ny lagstiftning som tvingar kommunerna att skaffa sig en lägesbild kring kriminaliteten och arbeta brottsförebyggande med evidensbaserade metoder. Kommunen har då möjlighet att ta igen förlorade år på området och prioritera en överblick på brott som inte alltid märks utåt såsom hedersbrottslighet och narkotikaanvändning bland ungdomar. Samt områden som är direkt systemhotande, såsom välfärdskriminalitet och organiserad brottslighet från gäng och klaner.