När Kristdemokraterna i fredags samlades i Västerås för sina kommun- och landstingsdagar påstods på flera håll att partiet börjat en ny omsvängning, denna gång vänsterut. Istället för att fokusera på restriktivare invandring, terrorbekämpning och värderingsstriden mot islamismen stod nämligen mjukare frågor som välfärden i centrum.
Det är en sällsynt lättviktig analys. Det bör vara naturligt för vilket parti som helst att under kommun- och landstingsdagar fokusera på de frågor som mest angår just dessa.
KD är också ett parti som är mest relevant på lokal nivå. På riksplanet har partiet länge fört en vacklande tillvaro, än har man rört sig hitåt, än ditåt. Under Göran Hägglunds tid som partiledare höll partiet sällan fast vid ett budskap längre än någon vecka i taget. Även om förslagen på det hela taget var ideologiskt sammanhängande gjorde de många budskapen att KD inte lyckades etablera en bild av ett stabilt parti.
På kommunnivå är KD däremot på många håll ett mycket betydelsefullt parti. När partiet kommer till sin rätt i kommunpolitiken bärs det av en förlängning av det borgerliga arvet med tydliga värderingar kombinerat med en effektiv förvaltning. Detta bar upp hela borgerligheten innan de gemensamma valdagarna infördes, något Socialdemokraterna införde eftersom väljarna vid skilda valdagar envisades med att rösta borgerligt i kommun- och landstingsval.
KD har därför mycket att lära av sina framgångsrika kommuner. Det är ingen slump att nuvarande partiledaren Ebba Busch Thor hämtades från kommunpolitiken snarare än riksdagskretsen. Hon spåddes stå för en kristdemokratisk renässans, äntligen skulle Sverige få ett tydligt högerparti med moral och medmänsklighet i fokus. Framgångssagan har dock uteblivit.
När KD till slut, under Hägglunds sista dagar, tog steget högerut och som första borgerliga parti föreslog hårdare regler för invandringen var det för sent. Partiet hade väntat så länge med att ta upp jakten på de konservativa väljarna att när det väl skedde följde Moderaterna efter. Under Anna Kinberg Batras ledning gick M också längre än KD, som snabbt fick se sig omsprunget.
Busch Thors potential att leda en hård omläggning av KD:s politik är dessutom kraftigt begränsad av partiets vänsterfalang. Den växte i betydelse under Hägglunds tid vid makten och känner liten lojalitet mot partiets nya ledning.
Ännu är det dock långt till nästa val och Busch Thors ansträngningar kan mycket väl bära frukt. Trägen vinner, även inom KD. Kombinationen av ett tydligt moraliskt budskap och medmänskliga men effektiva välfärdssystem, såsom partiets förslag till stärkt rätt till äldreboende, har stor potential. För KD är loppet definitivt inte över än.