Aldrig har så omfattande sanktioner införts mot ett land, och sällan har europeiska länder, medborgare och företag varit så eniga om att det behövs. Nu gäller det att göra vad man kan för att stötta folket i Ukraina, menar ledarskribenten.
Men när väl ketchupen släpper från flaskan så går det fort. Aldrig har så omfattande sanktioner införts mot ett land, och sällan har europeiska länder, medborgare och företag varit så eniga om att det behövs.
På internationell, nationell och lokal nivå sluter man upp bakom sanktionerna och tar dessutom egna beslut i samma riktning. Det känns just nu orimligt att fortsätta samarbeten med personer och organisationer som representerar eller har nära kopplingar till den ryska staten.
Allt detta är hoppfullt för den internationella rättsordningen, som kräver faktiska konsekvenser vid överträdelser för att fortsätta att existera.
Effekten av sanktionerna är dock oklara. Det är ett storskaligt experiment som pågår. I sämsta fall blir bara det ryska folket fattigare. I bästa så stryper man Putins långsiktiga möjligheter att finansiera kriget ekonomiskt och materiellt. Och att motståndet mot kriget och Putin ökar från såväl folket som oligarkerna och det övriga ledarskiktet.
Likaså är konsekvenserna av kriget högst oöverskådliga än så länge. Klart är dock att Putin uppenbart, liksom omvärlden, gjort en grov felbedömning av Ukrainas försvarsförmåga. Eller om det handlar om en överskattning av Rysslands egen förmåga. Det är i sig en hoppfull detalj.
Det första kalla kriget vanns till stor del tack vare det kapitalistiska och toleranta samhällets överlägsenhet mot planekonomi och tankeförbud. Frågan som uppstår är hur vi ska övervinna det auktoritära Kina och Ryssland när de anammat egna versioner av kapitalismen. Svaret ligger i att det liberala samhället inte bara vinner genom kapitalismen, utan genom toleransen och öppenheten. Det ger förutsättningar för innovationer och utveckling som inte finns i auktoritära samhällen.
Samtidigt fungerar informationsspridningen bättre och korruptionen blir mindre. Ju mer diktatorisk en auktoritär ledare blir desto större risk att korrekt information inte når fram. Och ju mer korrupt system diktatorn vilar på desto större risk att korruptionen även äter sig in i den egna maktstrukturen. Och i den militär som ska trygga makten. En del talar för att Putins slutligen har blivit ett offer för sitt eget system. Det är, i någon teoretisk mening, hoppfullt för den öppna demokratiska världen.
Mindre hoppfullt ser det ut för befolkningen i Ukraina. Putin har en rutin av att bomba civila och att lägga städer i ruiner för att vinna sina krig. Det är en nedslående insikt. När det blir alltför dystert kan man som betraktare behöva stänga av informationsflödet. Men också vara korrekt underrättad när man önskar. Ett bra ställe att få en realistisk uppfattning av utvecklingen av kriget är Cornucopia.se.
Jakob Styrenius.
Att agera känns också bra. Ingen kan göra allt men alla kan göra något, är en gammal sanning. Vad Ukraina rent krasst behöver just nu är pengar och vapen. Och inom kort mediciner och mat. Därför är det en god idé att skicka pengar direkt till Ukraina och stötta organisationer som arbetar för att humanitär hjälp ska kunna komma fram.
Utöver det behövs tålmodighet. Både avseende alla de som nu flyr från Ukraina och avseende de sanktioner som införts. Sanktioner är bra när de funkar och dåliga när de inte funkar. Men för att de ska vara meningsfulla måste de vara långsiktiga. Och ligga kvar ända tills den dag Ryssland lämnar Ukraina.