Förutom att det minskar enskilda människors handlingsutrymme skulle högre skatt försvåra återhämtningen av den svenska ekonomin.
De ekonomiska effekterna av coronapandemin har hittills lett till att Sveriges BNP sjönk med 8,6 procent under årets andra kvartal. Det är något värre än vissa beräkningar men ändå bättre än många andra länder. Såväl USA som Tyskland och Frankrike har redovisat större produktionsfall.
Vår relativa framgång beror rimligen på att Sverige inte helt stängde ned samhället för att stoppa smittan. Eftersom fler människor då fortfarande kunde gå till jobbet och handla i affärer höll ekonomin igång.
Ändå är det den största BNP-minskningen i modern tid. Det är därför knappast förvånande att kommuner och regioner flaggar för att de måste höja skatterna under det kommande året (DN 4/8). Om kakan blir mindre måste de ta en större bit. Därtill har pandemin lett till att många utgifter ökat.
Finansminister Magdalena Andersson (S) har också sagt att skatterna kan behöva höjas efter krisen för att vi ska ha råd med välfärden (Expressen 18/5). Högre skatt vore dock fel väg att gå. Inte bara för att det är ett egenvärde att människor får behålla frukten av sitt arbete. Det skulle också skada den ekonomiska återhämtningen.
För att företag ska kunna producera måste de ha kunder som köper deras varor. Men kriser gör, helt naturligt, människor osäkra och försiktiga, varför de är mindre villiga att köpa annat än väsentligheter.
Om skatterna höjdes i detta läge skulle enskilda personers ekonomiska situation bli ännu sämre eftersom de får mindre pengar kvar av sin lön. Alltså vore de ännu mindre benägna att konsumera, vilket leder till att tillväxten avstannar.
För att undvika att förvärra krisen bör såväl finansministern som kommuner och regioner därför avstå från skattehöjningar. Enligt Sveriges kommuner och regioner, SKR, krävs ytterligare ökade statsbidrag om inte de lokala skatterna ska höjas. En inte orimlig begäran i nuläget, särskilt om bidragen åtföljs av motkrav på bibehållet skattetryck.
Sverige har sedan länge några av världens högsta skatter.
Ett av skälen till det är att den offentliga sektorn ska ha resurser att klara av stora ekonomiska kriser när de väl inträffar. Med Magdalena Anderssons ord ska ladorna vara fyllda i god tid så att staten inte behöver chockhöja skatterna. Därför vore det orimligt att nu höja skatten ändå.
Långsiktigt borde kanske statens stora åtagande i krissituationer ses över eftersom dess insatser ofta är skevt inriktade. Till exempel har inget av regeringens stödprogram använts i lika hög grad som förväntat (SvD 6/8). I stället borde företag och privatpersoner ta större eget ansvar för sitt krissparande.
Statens byråkrati kan inte förutse alla behov. Därför är det bättre att ge enskilda personer möjligheten att ta tillvara sin egen situation genom att hålla skatterna låga.