En pust från svunna tider sveper över skärgårdsbandet utanför Stockholm. När dessa rader skrivs är den oidentifierade undervattensfarkost som eftersöks av marinens samlade krafter ännu inte funnen. Vi tycks inom loppet av ett ögonblick ha kastats tillbaka till kalla krigets ubåtsjakter och oacceptabla kränkningar av svenskt territorium, även om inte alla tycks övertygade.
Statsminister Stefan Löfven (S) menar att det inte rör sig om någon ubåtsjakt, under en presskonferens tillsammans med Finlands statsminister Alexander Stubb (Hbl 20/10). Försvarsminister Peter Hultqvist (S) fyller i med att det endast är fråga om en underrättelseoperation som ska fastställa om det pågår underrättelseverksamhet i svensk skärgård, för något skyldigt land har man faktiskt inte kunnat utpeka (SR 20/10).
Sant är att ryska myndigheter dementerar alla uppgifter, men man bör betänka att lögn genomsyrar den politik som är president Vladimir Putins. Därför är statsministerns uttalande något svagt, om än fast man förstår det diplomatiska värdet av att inte tala om ryska ubåtar i svenska vatten, innan det finns några för allmän beskådan. Samtidigt är det talande för den blåögda syn på säkerhetsläget som präglar svensk politik.
Sverige har genom två decennier av nedrustning skapat ett säkerhetspolitiskt vakuum runt Östersjön. Genom att inte ha maritima styrkor nog att behärska havet, har man lämnat rollen åt det auktoritära Ryssland. Nu stressar förvisso svenska korvetter den vilsna farkosten, men Putin stresstestar även Försvarsmakten. Med tanke på att försvarets förmåga till ubåtsjakt bara är en femtedel av kalla krigets, kan farkosten mycket väl undkomma marinen.
Om så har den ryske presidenten ännu ett argument för att inleda ytterligare operationer, liknande dem i Ukraina. För om Baltstaternas suveränitet kränks, vet han att de inte kan vänta sig tillräckligt stöd från Sverige. Trots löften genom solidaritetsförklaringen, räcker den svenska vapenmakten inte till för att göra någon konfliktavgörande skillnad. Då får våra grannländer förlita sig på Nato. Men så länge Sverige och Finland håller sig utanför den transatlantiska försvarsalliansen, är dess närvaro i den Baltiska sjön allt för svag för att avskräcka ryska provokationer.
Löfven sade emellertid nej till ett Nato-medlemskap i sin regeringsförklaring. I stället talar man vagt om nordiskt samarbete och det oförmögna FN. Förvisso kommenterade han under presskonferensen att incidenten (alltså den eventuella) banar väg för ett stärkt försvarssamarbete med Finland. Gott så, men även om man tror att våra länder på egen hand kan hålla tsaren stången, uppskattas det ta minst tio år av upprustning innan det finns en försvarsmakt värd namnet. Då lär stormen redan vara över och det är långt ifrån säkert att vi har lämnats utanför konflikthärden.
Ingen kan ensam dömas för vår bristande försvarsförmåga. Ingvar Carlsson (S) påbörjade nedmonteringen av försvaret, men genom att betrakta rikets säkerhet som ett särintresse får samma doktrin sägas ha förvaltats av Fredrik Reinfeldt (M). De sällar sig till en betydligt längre försvarstradition, där svenska makthavare rustat ned när faran står för dörren, och där försvaret stått färdigrustat när det inte länge finns några påträngande hot att tala om.
Sveriges brist på krigets trauma leder till en historielös övertro på att vi befinner oss i den eviga fredens tidsålder. Här råder alltjämt en ansvarslös syn på politikens mest primära uppgift – att försvara befolkningen från yttre hot. Så var fallet före krigsutbrottet 1914. Så var fallet under mellankrigstiden och nedrustningsbeslutet 1925. Och så lär man även tala om hösten 2014, om riksdagspartiernas syn på försvarsanslagens storlek inte förändras drastiskt innan torsdagens budgetomröstning.