En värld där amerikanska storföretag stämmer den svenska staten till fattigdomens rand och ställer sig över demokratiska beslut.
Så talar svensk vänster i den något absurda debatten om TTIP. Det är namnet på det långtgående frihandelsavtal som nu förhandlas fram mellan världens två största ekonomier, USA och EU. Frihandelsavtalet är högsta prioritet i Bryssel, vilket har sin förklaring. Lyckas EU-kommissionen ro avtalet i hamn räknas det bli den mest omdanande händelsen på kontinenten sedan Berlinmurens fall.
EU och USA är nämligen varandras viktigare handelspartner. Handeln är emellertid plågad av otaliga hinder, i form av skyddstullar, detaljregleringar och skilda standardiseringar. Till exempel tillämpas regelverken för handel olika i de amerikanska delstaterna, vilket gör det svårt för europeiska investerare att etablera sig i USA. Regelkrånglet har på så vis blivit en amerikansk skyddsmur mot utländska varor som främst drabbar exportberoende land som Sverige.
Rämnar den handelshämmande muren skulle det vara en gigantisk reform för europeisk tillväxt.
TTIP uppmärksammades senast i söndagens Agenda (2/11). Där fick EU:s handelskommissionär, Sveriges Cecilia Malmström, göra sitt bästa för att försvara frihandelsavtalet mot populistiska påståenden som att svensk grisproduktion kommer att utkonkurreras av genmodifierat kött från USA.
Den tyngsta kritiken mot avtalet gäller dock inte köttdjur utan bokstavskombinationen ISDS, eller investor-statedispute settlement – även det ett debattämne i Agenda.
ISDS är i korthet ett slags investeringsskydd som går ut på att företag inte ska kunna få sina investeringar hotade av regeringsskiften i länder som omfattas av frihandelsavtal liknande TTIP. Något som har skett i exempelvis Hugo Chávez Venezuela och Robert Mugabes Zimbabwe, där privata egendomar godtyckligt konfiskerats när de båda despoterna kommit till makten. Med ISDS står inte företagare maktlösa inför plötsliga regleringar eller förstatliganden, utan har rätt att pröva sin sak i domstol.
Det är en fullt rimlig princip byggd på respekt för äganderätten och det är därför som investeringsskydd varit en naturlig del av så gott som alla handelsavtal som slutits mellan länder sedan 1950-talet.ISDS återfinns i drygt 2 700 internationella avtal.
Därför är kritiken mot handelsavtalet osaklig. De enda som rimligen kan motsätta sig investeringsskyddet är politiska krafter som tycker det är hemskt att stater inte kan roffa åt sig privat egendom utan rättsliga konsekvenser. Eller som motsätter sig en av frihandelsavtalets naturliga konsekvenser, att EU knyts närmare USA.
Det är troligen i det senare man finner roten till svensk vänsters höga tonläge om TTIP. Den ser hellre att vi återvänder till den tredje ståndpunktens ambivalenta relation till Väst. Det är förstås en linje man kan driva – den nya regeringen är dessutom på god väg med sitt erkännande av Palestina. Men nog vore det klädsamt om vänstern inte beskrev sitt agg gentemot årtiondets frihandelsavtal som ett försvar av demokratin, när det i själva verket rör sig om motstånd till ett avtal som grusar deras dröm om det röda Europa.