Gotlandsbåten brukar inte helt felaktigt beskrivas som ett kommunalt prestigeprojekt. Alltså ett projekt som bäst kan liknas vid en juvel i kommunstyrelsens krona, som förvisso får mycket uppmärksamhet, men vars värde för allmänheten kan ifrågasättas.
Nå, låt oss inte vara för hårda mot kommunen – prestigeprojekt är något som hemsöker politiken på alla nivåer, men nationellt tenderar de att anta mer monumentala proportioner. Ett aktuellt exempel är de rödgrönas fördyrande gräl om förbifarten i Stockholm, men ett betydligt större och mer kallsvettsframkallade sådant hämtas i dagarna från Bryssel.
EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Junckers stora ögonsten är hans så kallade investeringsplan, förkortad EFSI. Under vårens val till europaparlamentet lovade han att den, en gång för alla, skulle kunna få unionen ur krisen. I veckan presenterades den för allmänheten och Junckers plan skäms knappast för sig – dess värde motsvarar den smått ofattbara summan 315 miljarder euro.
Med dessa miljarder avser kommissionen att skapa en miljon nya arbetstillfällen inom EU. I korthet går planen ut på att en av kommissionen utsedd planeringskommitté, under de tre kommande åren, ska fördela pengarna på olika förslag till infrastrukturprojekt som medlemsländerna sänt till Bryssel. Juncker talar vackert om hur han vill se ”grekiska skolklasser mötas av klassrum med nya datorer och franska pendlare som laddar upp sina bilar på motorvägen.”
Den konservative kommissionsordförandens visioner applåderas av parlamentets liberaler och socialister, men de har samtidigt knorrat över att fonden är för liten. Andra kritiker menar raka motsatsen.
Oavsett storlek tvivlar många på att den kommer att göra någon skillnad, annat än att kosta. Prestigefulla Royal Bank of Scotland har bedömt planen som allt annat än trovärdig. Andra institut har poängterat att det inte finns något som talar för att kommissionen skulle vara bättre än näringslivet på att utse nödvändiga tillväxtprojekt. Dessutom har Europeiska revisionsrätten, vars mål är att granska unionens finanser, lyft dess årsrapporter som visar att knappa fyra tiondelar av kapitalet från liknande fonder slutligen når den avsedda bidragsmottagaren.
Expertisens tvivel lämnar onekligen frågetecken, särskilt eftersom investeringsplanen ska finansieras av medlemsländernas skattebetalare. Det är nämligen bara en marginell del som kommer från EU:s budget. Resten ska finansieras av medlemsländerna och Juncker har uttryckt att han förväntar sig att alla inblandade tar sitt ansvar.
Med tanke på att svenskarna redan i dag betalar mest till unionen i förhållande till vad de får, finns anledning att ställa sig skeptisk till investeringsplanens utlovade effekter. Särskilt eftersom den svenska linjen hittills varit och fortsatt bör vara att man inte kan investera sig ur en kris, likt man försökt göra i såväl Grekland som Frankrike.
Europeiska rådet antas godkänna investeringsplanen i december. Låt oss hoppas att regeringen – hur den nu än ser ut efter nästa veckas budgetomröstning – hedrar den svenska traditionen och markerar mot införskaffandet av denna herr kommissionsordförandes kronjuvel, med ett nej.