Politiken är idag oerhört vilsen i den aspekten att många partier hellre lever på gamla meriter än formulera lösningar för framtida problem. Detta framgår som tydligast när det gäller svensk statsförvaltning och utrikespolitik, där borgerligheten å ena sidan fortfarande lever på ”triumfen” att kalla kriget avslutades fredligt och Socialdemokraterna inte vill kännas vid att alliansfriheten har spelat ut sin roll.
Kort sagt är man helt enkelt rädd för framtiden.
När det gäller de stora linjerna i svensk utrikespolitik går det dock att som vanligt söka inspiration i historien. Sverige är ett litet land och har alltid haft nära relationer med Tyskland och våra baltiska grannländer. Den som aktivt satte detta i system var Gustav II Adolfs kansler Axel Oxenstierna (1582-1654).
Oxenstierna var den svenska stormaktstidens administratör. Det är tack vare honom som vi idag har länsindelningar och en statsappart som varat i närmast femhundra år. Men det är också inom utrikespolitiken som han med rätta förtjänas att bli ihågkommen. I dag är han mest känd för att ha administrerat logistiken under Trettioåriga kriget, men det är tack vare Westfaliska freden 1648 som han förtjänar internationell berömmelse.
Tack vare Westfalen fick vi europeiska självständiga nationalstater och internationella fördrag som vi fortfarande använder. Det var i mångt och mycket Axel Oxenstiernas eget verk, då han satte i system att systematisera och göra omvärlden mer begriplig. På det sättet var han också vår förste riktige diplomat och ett exempel på detta är att han på äldre dagar uppmanar yngre släktingar att lära sig fler språk och i ett brev till sin lakoniskt menar att ”världens styrs med stort oförstånd”. En sentens som innehåller både humor och realpolitik.
Idag går det också att använda flera av Oxenstiernas lärdomar. Det handlar om att vara realist och inte förblindas av ideologi, vilket är som absolut viktigast när det gäller internationella relationer. På Oxenstiernas tid gick Sverige med i Trettioåriga kriget formellt av religiösa skäl då man skulle hjälpa de protestantiska tyska furstehusen mot katolikerna. Men det hindrade inte att Sverige också allierade sig med det katolska Frankrike då detta vid tillfället gagnade landets intressen. Idag skulle man säga att det gäller att vara pragmatisk medan Oxenstierna själv hävdade att det gällde att ”alltid gripa occassionen” – det lägliga tillfället.
Skälet till att man ska studera hans skriftväxling eller läsa om honom är att han var något så pass unikt som ett diplomatiskt geni. Utan honom hade Sverige inte blivit en stormakt och utan honom hade vi inte fått en statsappart som vi lever med än idag. Men det är ett tecken på hur snäv svensk historiesyn är att han i det allmänna medvetandet endast är ihågkommen för sina inrikespolitiska insatser. Att Sverige en gång var en europeisk stormakt passar inte in i dag då vi helst framhäver att vi är moraliskt överlägsna alla andra.
Den slutgiltiga lärdomen som man också kan dra av honom är något så pass enkelt som att det gäller att vara insatt i ett ärende innan man fattar ett beslut. Oxenstierna läste flitigt under hela sitt liv och är bland de första svenskar som man vet ägde ett exemplar av Machiavellis Fursten. Dagens makthavare borde följa i hans fotspår och ett steg i rätt riktning är att faktiskt studera hans livsgärning. Ty den kommer att inspirera och förtjänar att ständigt återvändas till. För utan ”herr Axel” skulle vi inte haft det Sverige som vi har idag.