Beskedet om förseningen har fått politiker och opinionsbildare till vänster att ge uttryck för illa dold skadeglädje: Se där, Kristersson hade inte något färdigt regeringsunderlag! Hur ska det här gå i fyra år?
Svaret är att två dagar är en ganska liten frist i sammanhanget. Efter riksdagsvalet 2018 behövde Stefan Löfven 131 dagar på sig att bilda ny regering. Kristersson kan alltså förhandla till efter jul och ändå slå Löfven. Om nu regeringsbildning är en kapplöpning. Och det är det inte.
Lärdomen från de senaste åtta åren är att det inte går att ta itu med de stora samhällsproblemen utan en väl genomarbetad regeringsbildning. Målet för Kristersson måste vara att forma ett stabilt regeringsunderlag som inte faller isär över symbolfrågor och som kan få igenom en budget i riksdagen.
Stefan Löfvens rödgröna regeringar innehöll ideologiska låsningar och hade för svagt parlamentariskt stöd för att få igenom sin politik. Det ledde till att många viktiga frågor sköts på framtiden, att flera regeringskriser uppstod och att regeringarna ofta fick regera på oppositionens budget. Det är den rödgröna situationen som Ulf Kristersson har att undvika och då spelar två extra dagar ganska liten roll.
Faktiskt skulle det vara en påfallande snabb regeringsbildning om Ulf Kristersson verkligen blir klar till på fredag. För uppgiften har inte varit enkel. Den ideologiska spännvidden som finns i hans underlag är större än för någon tidigare borgerlig regering.
Alla vet att SD står en bit ifrån M, L och KD i frågor om nationen och om migration. Men även i ett vänster-högerperspektiv är avstånden mellan de förhandlande partierna större än tidigare. SD:s utgångspunkt ligger till vänster om borgerligheten i till exempel pensions- och arbetsmarknadsfrågor.
Kanske spelar det också roll att SD är ett relativt nytt parti när det kommer till förhandlingar. Under sin presskonferens på onsdagen nämnde Ulf Kristersson att vissa sakfrågor diskuterats i relativ ”hög upplösning”. Vi utomstående kan ana situationer där SD och L strider om rena detaljfrågor med symboliskt värde för de egna kärnväljarna.
Det hela blir inte lättare av att SD är riksdagens största icke-socialistiska parti och naturligtvis önskar få stor utdelning för att man släpper fram Kristersson.
En borgerlig minoritetsregering som, stödd av SD, får en knapp majoritet i riksdagen är inget drömscenario för något av de inblandade partierna. Men det är det starkaste alternativet som kan formas utifrån hur väljarna röstade i september. Och som statsminister i en sådan regering har Ulf Kristersson en möjlighet att regera på egen budget tillsammans med partier som ser ungefär samma samhällsutmaningar. Det kommer trots den ideologiska spännvidden innebära att Sverige får en mer stabil regering än på länge. Det är värt några dagars extra förhandlande.