Det var ett sentimentalt tal som avslutade den kristdemokratiske ledarens elva år som partiordförande, under helgens kommun- och landstingsdagar i Örebro. Göran Hägglunds tid är förbi och nu lämnar han över taktpinnen till den efterträdare som koras under partiets riksting i slutet av april.
Hägglunds sista besked till medlemmarna var emellertid tydligt – partiet måste förnya sig för att attrahera de många svenskar som i valkompasserna blir kristdemokrater, men ändå inte känner sig bekväma med att rösta på KD. Enligt partiets valanalys utgör de så många som tolv procent av väljarkåren.
Moderaternas relativa vänstersväng har lämnat rollen som det givna högerpartiet öppen för KD. Det är också där alla bedömare anser att partiet har sin potential. Partiledarkandidaterna har dock visat sig ha påfallande svårt med att ta ordet höger i sin mun.
Acko Ankarberg Johansson menar att kristdemokratin är svårt att inplacera på höger–vänsterskalan. Ebba Busch Thor vill förvisso göra upp med ängsligheten inom kristdemokratin, men menar alltjämt att partiet ska präglas av sin kristna profil. Jakob Forssmed menar att partiet inte ska kompensera avsaknaden av något, utan vara ett kristligt socialt alternativ i svensk politik.
Risken finns att kandidaterna här begår ett misstag.
24 procent av landets regelbundna kyrkobesökare röstar på KD, enligt Valu. Det är en stor andel, det ska inte förnekas. Samtidigt kan man konstatera att övriga 76 procent, alltså tre fjärdedelar av landets kyrkobesökare, har sin hemvist i andra partier. Detta samtidigt som andelen kyrkobesökare minskat i decennier och fler än fyra tiondelar av väljarna aldrig besöker kyrkan.
KD är ett sekulärt parti som rent politiskt gjort stora avsteg från sitt band till det kristna under Hägglund. Trenden började emellertid långt tidigare, även bland väljarna. Vid grundandet 1964 var hela 90 procent av de kristdemokratiska väljarna kyrkobesökare. 1991, när partiet passerade riksdagsspärren, utgjorde de knappt hälften. Faktum är att partiet aldrig hade nått riksdagen om man bara fått stöd av väljare som besöker kyrkan minst en gång i månaden.
Statistiken blir särskilt intressant om man betänker att åtta av tio kristdemokratiska väljare identifierar sig som utpräglat höger. Ännu mer intressant blir om man betänker att KD i de två senaste valen räddats med hjälp av stödröster från borgerliga sympatisörer.
KD är alltså inte i huvudsak ett parti för kyrkobesökare och har inte varit det på mycket lång tid. Därför kan man fråga sig varför partiledarkandidaterna så envist lägger tyngden vid partiets kristna profil. En förklaring ligger i att partiets medlemmar inte är representativa för dess väljare, utan i mycket högre utsträckning representerar väljarkåren från 1964. Den som vill bli vald till partiledare måste helt enkelt blidka många betydelsefulla företrädare som fått sin politiska, eller möjligen andliga, fostran i det kristna KDS.
Kritiken bör inte missförstås. Borgerliga och kristna väljare utesluter knappast varandra, men ett kristet parti med borgerliga inslag och ett borgerligt parti med kristna inslag är två väldigt olika partier. Ett KD som profilerar sig i exempelvis försvars- och migrationsfrågan har en helt annan potential, än ett som obstruerar sig mot den rådande abortlagstiftningen eller samkönade pars möjligheter att adoptera – en konflikt som fortfarande visat sig vara relevant för en del kristdemokratiska riksdagsledamöter.
Ska man tro de kristdemokratiska väljarna lär i alla fall partiet aldrig nå sina tolv procent, så länge tonvikten ligger på det kristna snarare än det konservativa.