Nu finns en lyssningsvärd serie avsnitt av P3 Dokumentär där Hans Holmér står i centrum. Serien Palmeutredningen inifrån i sju avsnitt bygger på inspelningar som DN-journalisten Ann-Marie Åsheden gjorde med Holmér. Åsheden och Holmér träffades en timme varje eftermiddag på hans kontor under utredningens inledning. Intervjuerna bandades och Holmérs villkor för att ställa upp var att banden inte skulle offentliggöras förrän Palmeutredningen var klar. Den lades som sagts ned 2020. Men Holmér avled redan 2002.
Hans Holmérs person och roll i Palmeutredningen är väldigt intressant. Dels på grund av det rent mänskliga. Det handlar om en intelligent och hårt arbetande person med goda ledaregenskaper. Men han bryts snabbt ned av den omöjliga roll han skapat åt sig själv. En spaningsledare utan egentlig erfarenhet som håller dagliga presskonferenser. Redan efter någon vecka är Holmér påtagligt påverkad av pressen.
Men Holmérs roll är också intressant rent politiskt. Holmér var en politisk spelare. Hans karriär byggde på en särskild relation till den socialdemokratiska partitoppen. Den hade bland annat gjort honom till rekordung chef för Säpo på 1970-talet. När Palme mördades var Holmér egentligen länspolismästare i Stockholm. Men den särskilda relationen till regeringen gav honom ett inofficiellt mandat att frångå all konvention och göra sig själv till spaningsledare.
Som många minns gjorde han sig själv till huvudperson i vad som i efterhand inte kan ses som annat än ett spektakel. Han bjöd in till dagliga presskonferenser och höll vid ett tillfälle närmast ett tal till nationen. Med hjälp av relationen till politiken kunde han också kringgå åklagarna och själv driva utredningen på ett egensinnigt sätt. Efter ett år tvingades han avgå. Det efter att det så kallade PKK-spåret slagit fel. Utpekandet av kurderna är också vad Holmér blivit ihågkommen för.
Palmeutredningen ger oss en inblick i maktstrukturerna i 1980-talets Sverige. Vid sidan av den ordning som beskrivs i grundlagar och i skolans samhällsläroböcker fanns det ett betydande partivälde i Sverige. Makt gavs på personliga mandat. Vänskap och lojalitet betydde mer än officiella meriter. Efter att Holmér avgått var han fortsatt aktiv i letandet efter Palmes mördare och figurerade bland annat i den så kallade Ebbe Carlsson-affären. Där blev maktkorruptionen än mer tydlig.
Det går inte att komma ifrån tanken om vad som skulle ha kunnat hända ifall polisen hade fått utreda Palmes död som ett vanligt mord. Om några erfarna mordutredare med utökade spaningsresurser hade fått gå lugnt och metodiskt till väga. En gissning är att den nu utpekade Skandiamannen, som var bland de första på plats, inte hade tappats bort.
Det är något ironiskt att Olof Palmes mördare inte kunde hittas, mycket därför att det socialdemokratiska partiet lade sig i polisens arbete. Hans Holmer bör tjäna som en varning om att politiken måste hållas inom sina gränser.