De flesta husägare inser också nödvändigheten i att ha en brandsäker eldstad och skorsten, och då är det en självklarhet att vissa säkerhetsanordningar också ska finnas för att sotaren ska kunna göra sitt jobb. Dessvärre riskerar nu flera domar att leda till en onödig byråkratisering av något som borde vara en enkel fråga.
I två enskilda fall har kammarrätten i Göteborg och förvaltningsrätten i Stockholm tidigare i år gjort bedömningen att lagen inte alls säger att det är husägarens ansvar att säkra sitt tak för sotaren. I kammarrättsfallet menade husägaren att sotningen och brandskyddskontrollen kan göras inifrån huset, eftersom det har gjorts tidigare av andra sotningsföretag på just den kaminen.
Nog går det att förstå frustrationen när utföraren plötsligt kräver att det ska finnas anordningar som aldrig tidigare har behövts. Utföraren har i sin tur hårda krav och regler att förhålla sig till. Men det borde ligga i statens och kommunernas intresse att sotning och kontroller sker så enkelt och smidigt som möjligt.
I en politikers ögon är det naturligt att hela tiden vilja anpassa lagar och regler för att åtgärda ett problem, såsom sotares och brandskyddskontrollanters säkerhet på taken. 2014 tillkom exempelvis nya krav, bland annat efter en olycka på Gotland 2012.
Säkerheten för sotare ska vara en självklarhet. Samtidigt får inte husägares förutsättningar att följa återkommande regeländringar glömmas bort. Detta kan i synnerhet vara en belastning i områden där husen har låga priser och låg standard, vilket kan göra det ännu svårare och dyrare för ägaren att anpassa sig till allt högre säkerhetskrav. Om exempelvis en del av landsbygdernas ödehus ska kunna fyllas med liv får inte den löpande kostnaden att hålla dem bli för hög.
Att husägare nu döms fria från lagstadgat ansvar för säkerheten på sina tak är en tolkning som kan få olyckliga konsekvenser. I stället för att alla inblandade har tydliga och långsiktiga regler att förhålla sig till kan nu frågan behöva tas till handläggare på kommunhuset, som i sin tur måste sköta ärendet med husägaren.
En sådan utveckling mot långsammare och sannolikt dyrare processer gör inte situationen bättre för någon. Och det är statens och kommunernas ansvar att se till att lagar och regler inte leder till sådana här situationer.
Ett enkelt ärende mellan två parter, såsom husägare och sotare, borde kunna ske utan en omväg via kommunhuset. Otillräckliga regler och krav måste naturligtvis ändras, men det finns också ett egenvärde i enkelhet och förutsägbarhet som håller den offentliga byråkratin borta från ärenden där den inte behövs.