Det är terroristattentaten i Paris och Köpenhamn som har medfört att EU:s syn på gränskontroller har utvecklats. Tidigare har allt fokus legat på människor från tredje land, på att kontrollera invandringen. EU:s egna medborgare har inte kontrollerats.
Att staten i stort litar på de egna medborgarna är förvisso ingen dålig inställning. Det är och bör vara utgångspunkten. Samtidigt har staten ansvaret för att garantera medborgarnas säkerhet och det gäller även de samarbeten staten ingår i.
Det är ingen hemlighet att problemet med att europeiska muslimer som ansluter sig till terroristorganisationer har genomgått en kraftig ökning i spåren av Islamiska statens våldsamma framgångar. Det har lockat många väletablerade och primärt unga människor att överge sin bekvämlighet för vad som på bisarra grunder upplevs som ett större gott. Dessa återvänder inte sällantill sina hemländer, somliga fortfarande övertygade och med en ny uppsättning dödliga färdigheter.
Det är gott att EU:s medlemsländer tar detta hot på allvar. Det är de skyldiga sina medborgare att göra. Men de har också ett ansvar att lyckas någorlunda med den svåra balansgången att inte i onödan peka ut vissa grupper. Personkontrollerna där misstänkta personer ska kontrolleras mot olika register, bland annat ett nyupprättat över utländska stridande, som kommer att få göras från början av maj kommer heller inte att få göras hur som helst.
Gränspolisen måste göra riskbedömningar och det är grunderna för dessa som EU-kommissionen nu håller på att arbeta fram. En lista på relevanta riskindikatorer som polisen ska leta efter håller på att tas fram. Samtidigt är det viktigt att inte skapa ett för statiskt system som inte kan utvecklas med polisens ökade erfarenhet.
Det är ingen avundsvärd uppgift. Risken för att muslimer som grupp kommer att känna sig utpekade är uppenbar. Samtidigt som det behöver motarbetas, känslan av att den muslimska befolkningen separeras från det övriga samhället är ett av terroristernas mål – det föder deras rekryteringsbehov, är det avgörande att inte förbise uppenbara hot.
Steg bör samtidigt kunna tas för att motverka effekterna av de många EU-pass som befinner sig i orätta händer. Sverige har varit notoriskt dåligt på att motverka detta och är näst Frankrike det land med störst andel pass på villovägar. Passen innehåller dock biometrisk data. Det torde vara en enkel sak att se till att de nya kontrollmaskiner som ska köpas in kan kontrollera den lagrade biometriska datan, exempelvis fingeravtryck, mot verkligheten och därigenom avgöra om passet är i rätt händer.
Det är bra att staten litar på sina medborgare. Men den är också skyldig att skydda medborgarna mot såväl externa som interna hot.